Marianne går mot hyreshuset som ligger en busstation från hennes hus.Väl inne i korridoren ringer hon på dörren.Ingen öppnar.Försiktigt dras handtaget ner och dörren öppnas.Vad märkligt.Låser inte människan?
Rummet är väldigt kalt.Det enda som finns är en säng och ett bord med en stol.Mitt på bordet liggger en bok.Nyfikenheten tar över och hon öppnar boken.Det är en dagbok.Ögonen läser trots att en röst viskar att det är fel att rota bland andras saker.
"19 februari.Idag fick jag reda på att min älskliga madonna,mitt vackra oskuldsfulla barn har skaffat en pojkvän.Henri heter han visst.Jag försökte visa att jag var glad men klarade inte av att stanna en längre stund...Ingen annan man ska få ta i henne!Hon får inte bli en oren hora."Marianne slår handen för munnen och ögonen spärras upp.
Vidare står det:
"22 februari.Har försökt få tag i henne men inget svar.Min älskade lilla duva.Jag måste rädda henne.Henri är inte bra för henne."
Marianne stänger boken med en duns och sedan springer benen allt vad de kan ut ur hyreshuset.

Några dagar senare beger jag mig mot Mariannes hus.Nu får det vara nog med min ensamhet.Ingen öppnar dörren när jag knackar.Det enda som återstår är att bryta loss den och det fungerar.En trivsam miljö.Undrar varför vi aldrig har varit hemma hos varandra?En dator står på ett litet runt bord.En röst i mitt huvud manar mig att gå fram och titta vad som står där.
"jag förstår inte vad som har hänt med Erik?Innan var han hur bra som helst att tala med.men sedan jag berättade att jag skaffat pojkvän har han ringt nästan varje natt.Han lovade mig första gången att det var sista gången.Ändå fortsätter det.Henri är verkligen ett fint stöd.Jag orkar verkligen inte träffa Erik just nu."

Utan att jag egentligen förstår hur det går till slängs datorn i golvet och krukor hamnar huller om buller.Hela stället ser för djävligt ut är min nästa tanke.Min kropp sätter sig ner på golvet och rösten mumlar att jag är en liten insäkt.En äcklig insekt.
Sedan hörs det steg utanför.Snabbt gömmer jag mig bakom en hylla.Någon öppnar dörren och skriker ett öronbedövande vrål.Mariannes vrål.
Plötsligt ligger hon under mig och en barnslig röst säger anklagande:Du tvingade mig till detta!Om du bara hade hållit dig till mig hade du fortfarande varit ren.
Hjärtat pickar i hennes bröstkorg som en hackspett.Andetagen är dock lugna och långsamma.Mina läppar nuddar henne men inget gensvar får jag.
-Varför smutsade du ner dig frivilligt?Svara då!
Sedan minns jag inget förrän jag upptäcker händerna runt hennes smala hals.Huden är så blek.Ögonen är stängda nu.Händerna lämnar halsen och jag ser blåmärken.Utanför hörs biltrafiken.Jag sätter mig långsamt ner och blickar på dessa avlånga händer.Nu minns jag varför kvinnan på fotot i tidningen verkat så bekant.Det var mina händer som dräpt henne som de nu dräpt Marianne.