Några dagar senare väcktes Erdar av att Aieila skakade honom.Hon hade på sig en ljusblå klänning och håret var uppsatt i en knut.
"Vakna!Jag har något viktigt att berätta för dig."
"Vad för något?"Hans röst var hes.
"Far,jag och några andra alver skall ge oss iväg på en resa.Jag vill säga adjö till dig."Rösten lät sorgsen.Erdar for upp ur sängen,med ens klarvaken.Lite senare vandrade de ut till Aieilas far.Han hade inte åldrats ett dugg sedan Erdar träffat honom första gången.Håret var fortfarande lysande blont och ögonen hade samma färg som en sommarhimmel.
"God morgon!"Rösten var mild men kraftfull.Erdar vinkade.Aieila tog hans ena hand och blickade sorgset in i hans ögon.En tår rann nedför kinderna.
"Måste du verkligen fara iväg?"
Aieila nickade.
"Ja,jag vill gärna göra den här resan.Samtidigt kommer jag att sakna dig väldigt mycket."
Efter de orden gick hon iväg med sin far.
Erdar stod kvar länge och var förlorad i sina egna tankar.Blicken var bister.
Varför var hon tvungen att ge sig av just nu?Det höll ju på att bli något mellan oss.Jag vet att hon kände det också.Vem vet när vi kommer att ses igen?Vid alla Gudar,jag saknar henne redan.Min första riktiga vän.Han ryckte tiull när fadern ropade hans namn.
Det är lika bra att gå in i smedjan och arbeta.Förhoppningsvis kommer tiden att gå fortare då.
Med tunga steg vandrade Erdar till sin far och fick reda på att han skulle börja jobba med en ny rustning.En förnäm krigare hade hört att Erkan och Erdar var de två bästa smedjerna i hela byn och han var beredd att betala dyrt för att få en rustning.
Lika bra att jag sätter igång direkt.Det kommer att kräva all min koncentration och det är bara bra.Aieila kan jag tänka på i mina drömmar om nätterna.