När det var dags för rättegången några dagar senare spottade en folkhop på Liv och kakkade henne mördare och häxa.Herr Wargh och hans fru glodde hatiskt på henne.Domaren bestämde att hon skulle brännas.Ludwigs ögon hånade liv och hans leende var brett och skadeglatt.Efteråt kastades hon i fängelsehålan.Imorgon vid soluppgången skulle hon dö.
Liv var inte rädd.Hon hade varit ärlig och hon visste sanningen.Pastorn och de andra var bara fega och obildade.Hennes mor hade också blivit bränd som häxa.Bara fem år gammal hade Liv fått se sin mamma dö.Ingen hade brytt sig.Det var då hon hade bestämt sig för attfortsätta det hennes mor hade gjort.Att hjälpa människor var det underbaraste som fanns.Tyvärr hade kyrkan glömt bort innebörden.

Nästa morgon vaknade hon av att ett par grova händer skakade om henne."Vakna jänta!Det är tid för dig att brinna!"Liv kände sig inte rädd,bara lugn och drömmande.En soldat band fast henne vid korset och sedan sade pastor Ludwig att hon fick gärna säga ett par sista ord."I så fall så vill jag säga att jag inte är rädd.Jag vet att jag har blivit dömd orättvist.Detta är ett samhälle som bara gynnar männen och kyrkan.Jag hoppas att det kan bli ändring en dag och att ni kan acceptera starka kvinnor.Så sätt eld på mig."

Ludwig skrattade och sade att hon fick gärna spela martyr.Han gjorde ett tecken till bödeln som satte eld på virket. Lågorna slickade hennes ben men inte ett ord kom över läpparna.Smärtan skulle snart vara over.Hon var glad att hon vågat säga emot och hon blev gärna en martyr om det skulle kunna ändra samhället.