En liten pojke kom gående och ställde sig sidan om en man som stod och fiskade på piren. Som om han aldrig hade sett någon fiska förut frågade pojken utan att titta på mannen vad han gjorde.
Jag fiskar, sa mannen.
Pojken tittade på spöet.
Det verkar roligt. Får jag försöka, frågade han.
Javisst, svarade mannen och försökte dölja sin munterhet medan han rullade in linan och gav pojken kastspöet. Mannen böjde sig ner för att plocka upp ett mindre drag åt pojken. När han reste sig upp stod den lille med spöet lätt böjt och med fiskelinan spänd rakt uppåt.
Jag har fått något, sa han.
Linan försvann upp i den blåa himlen. När mannen kisade såg han linan fortsätta rakt upp till en stjärna som trots dagsljuset lyste svagt.
Vad gör man nu, frågade pojken neutralt.
Mannen blev stel och orden som kom ur hans mun verkade falla liksom av sig själv i denna overkliga situation.
Vi får nog vänta och se, sa han. Det var en ovanlig fångst som du har fått. 
Jaså, vad brukar du få när du fiskar, frågade pojken.
Jag fiskar bara i havet.
Det finns inga stjärnor i havet?
Nej.... inte sådana här.
Pojken började veva in linan. Det verkade som om stjärnan gav med sig. Yrsel och en matthet kom över mannen. Stjärnan tycktes växa något då han obekymrat forsatte och veva in.
Du får fortsätta, sa pojken. Jag måste återvända hem.
Han gav mannen spöet men släppte själv inte sitt grepp, och mannen kände en enorm dragkraft. Hans armar började darra.
Det går inte! Jag kan inte hålla emot, sa han. Släpp inte!
Då tittade pojken för första gången mannen rakt in i ögonen så obeslöjat som bara ett barn kan.
Det är ditt fiskespö, sa han och släppte det.
Det stack till i ena handen och när mannen tittade ner på den såg han att det var pojkens ena finger som orsakade smärtan. Det hade en smal och vass nagel så som de andra fingrarna också hade. Mellan hans fingrar fanns tunn hud. Han forsatte titta mannen rakt in i ögonen. När han väl såg rakt genom mannen så släppte han också honom med blicken. Men innan han gör det säger pojken ett ord: Du! 

Skräcken griper tag och fallet är som från en mycket hög byggnad. Pojken försvinner in i mitten av stora rökringar i en tät dimma. Jag vänder mig och försöker blicka neråt. Jag hör mig själv skrika och är övertygad om att slå i marken när som helst. Byggnader passerar förbi runt om mig i hög fart och jag vet att nedslaget ska bli fruktansvärt och dödande. Luften blir tunnare och ökar fallets hastighet. Paniken ökar, tanken att döden befriar mig före nedslaget far genom mitt huvud. Jag skriker ut mitt livs ångest men skrikandet hörs mindre i den tunna luften än tidigare. Varför slår jag inte i marken!? Omgivningen blir alltmer suddig. Jag ser inte längre byggnader, ingenting. Men fallet accelererar trots det, detta är jag viss om. Jag vet inte hur lång tid som går, men efter ett en evighet känns det inte längre som om hjärtat ska sprängas av den paniska pulsen. Jag ser att fiskespöet faller sidan om mig i samma hastighet. Luften känns syrelös nu. Skräcken har utmattat mina krafter och jag kan inte längre uppbringa den tidigare paniken. Känslan av att nedslaget är nära förestående börjar klinga av. Jag kan inte se något där nere. Det är bara en ökande svarthet som möter mig. Min spända kropp börjar kunna kontrolleras något. Hur lång tid har gått sedan pojken släppte mig och spöet? Tiden känns lika outgrundlig omätbar som rymden omkring mig. Men jag faller fortfarande. Kroppen är mycket trött nu. Mitt medvetande börja vackla av trötthet och jag slumrar till i en orolig och ryckig sömn. Jag vaknar några gånger och känner en törst. Den sista gången jag vaknar är törsten olidlig, den känns som en omättlig hunger. Sömnen sveper till sist in mig i ett revlöst befriande töcken. Hur länge varar sömnen? Vad är tid i sömn i denna svarta rymd? Det sker inget uppvaknande. Andningen blir från tungt jämn till hastig och ojämn. En döende fallande kropp som till slut ger upp andan. Nu är kroppen helt utan spänningar. Den tunna och torra luften får huden att smita åt skelletet. Huden spricker och faller ut med förtorkade muskler i olika stora fragment. Efter ytterligare en obestämd tid så faller bara skelettdelar och ett fiskespö i den tomma och svarta rymden. Men om det är jag som faller där, vem är det då som betraktar detta!

- Är alla inne här? Ja, här har vi en femtiotreårig man som kom in för sex dagar sedan med akut blodförgiftning. Han var drabbad av blodtrycksfall, försämrad njurfunktion, sänkt medvetande och påverkad andning som följd. Knappt kontaktbar då behandlingen påbörjades med antibiotika. Man har också konstaterat nervförlamning på honom då han inte reagerar på stimuli på armar och händer. Händerna är knutna i en inadekvat krampställning...
- Pst, kolla, Det ser ut som om han håller i två tunna rör.
- Han kanske har runkat för mycket.
- Hihi, både med fröken höger och madame vänster.
- Kuken måste vara jävligt smal!
- Prmff .... Schyssh..hihihi.
- ... vad som orsakat denna sjukdomsbild är inte klarlagt. Man fann honom liggande vid stranden och vet ännu inte vem han är, och därför kan vi inte kontakta närstående. Man kan misstänka ett fiskben eller något liknande som penetrerat genom huden. Men man har inte hittat något färskt sår på patienten skulle kunna ha orsakat den akuta blodförgiftningen...
- Eller så har han åkt skidor och tappat stavarna.
- Hihi, det verkar också som...
- Shhh... Visa lite respekt. Han är inte död ännu.
- Nä Medicine Kandidat Präktig, men han gapar ju duktigt efter Döööden. Kolla munnen. Han har inte långt kvar.
- Ska bli intressant att kolla på obduktionen. Säkert mycket var och annat smaskigt i den kroppen.
- ... patienten har genomgått omfattande undersökningar, bland annat en fullständig kroppskanning. Man har upptäckt ett litet objekt i vänster hjärtkammare som kan vara orsaken eller delorsaken till blodförgiftningen. Men patientens status är alltför dålig för en operation. Prognosen för patienten är som ni förstår mycket dålig...
- Rensa bort fiskben på en obduktion. Ska ta med min nya sushikniv som jag köpte i Japan.
- Ssshhhh! Lägg av! Tänk om överläkaren hör oss!
- ... får väl närmast betecknas som atypiskt. Okej, några frågor? Inte? Då går vi vidare till nästa sal.

Isabella började sitt nattpass med att som vanligt byta om till sjuksköterskekläderna och rätta till sitt långa svarta hår. Hon var lite ledsen ikväll av någon anledning. Kanske var det bara tröttheten med det vardagens bekymmer i kombination med för lite sömn som gjorde sig påmind. Ekonomin och barnens problem med att hitta sig själva i den svenska skolmiljön var också betungande. Hon tittade sig i spegeln en sista gång och pustade ut. I korridoren växlade hon några ord med kollegorna som skulle byta av. Inget nytt. En patient väntades dö inatt och hon skulle sitta vak. Hon hämtade sin bok i personalrummet och gick in till patienten som låg i ett eget rum, och satte sig i stolen. Han sov tungt. Det var en kall natt. Vintern hade gjort sig påmind igen fast det var i mitten av mars. Hon tittade ut och tänkte på hur det var i Chile vid den här tiden på året på landet där hon hade växt upp. Det var kallt även där, men också mycket varmare på andra mellanmänskliga plan. Saknaden stang till i bröstet. Hon suckade och öppnade boken och började läsa. Efter en stund kom hennes vän och kollega in och sa hejdå. Isabella tittade till patienten som andades jämnt med vidöppen mun. Tiden gick. Det tystnade i korridoren. Klockan närmade sig fyra på natten och Isabelle hade blivit trött på boken. Patienten rosslade torrt och hon gick upp och hämtade en bommullstuss som hon blötte med vatten från kranen. Hon fuktade hans läppar och torra tunga och viskade till honom tröstande som hon brukade göra till döende patienter. Han stängde munnen och det lät som om han försökte säga något i en dröm som blev till ett långt mumlande.
Såja, Kjell. Jag sitter här vid din sida, sa hon och strök han med handen över hans panna.
Ingen visste hans namn, men Isabella kunde inte prata med honom om hon inte tilltalade honom med ett namn. Så hon hade döpt honom till Kjell.
Han tystnade och spände axlarna och slappnade sedan av. Plötsligt öppnade han sina händer. Isabelle tog hans vänstra hand och vände den försiktigt mot sig. I handflatan var ett gammalt ärr. Hon rörde försiktigt vid det med sitt pekfinger fram och tillbaka.
Vad har du gjort här, Kjell? Har du skurit dig?
Ett svagt ljud lät från hans stängda mun och han darrade till. Hon la sin hand på hans underarm och märkte att han svettades lätt. Hon funderade på om hon skulle kalla på jourläkaren, men något sa henne att inte göra det. Hon var van vid att se sjuka människor dö. Vid den här tiden på dygnet var det som tystast, då flest människor dör och föds, vargtimmen som hon hade lärt sig att man kallade den här. Ute låg stjärnhimlen stilla i den sena vintern. Men det som fångade hennes uppmärksamhet var huden på Kjells  armar, hals och den del av bröstet som syntes ovanför täcket. Han var svettig där, men det var små pärlor av svett som gnistrade intensivt. Något liknande hade hon inte sett tidigare. Hon böjde sig över honom för att skugga nattlampan på bordet, men det minimala skenen från Kjells hud forsatte att leva som lägereldar man ser i bergen på långt avstånd. Dessutom kunde hon inte känna någon obehaglig doft från kroppen som man annars gör vid dödens närhet. Isabella satte sig förbryllad ner i stolen men släppte inte Kjells hand. Något avbröt hennes tankegångar i den invanda sjukhusmiljön. Ett varmt minne från barndomen gjorde sig påminnt, som en doft av ett hembakt bröd. Hon mindes sin mormor, när hon sjöng sånger för henne som barn. En av dessa byggde på gammal indianlegend om när människan i tidernas begynnelse kunde djurens och växternas språk. Det sades att människorna på den tiden hade stjärnhud eftersom de inte hade glömt sitt ursprung, vilket gjorde att djuren och växterna kunde vara med människorna utan fruktan. Isabella försökte minnas de indianska orden. Hon nynnade tyst för sig själv melodin som hon mindes tydligt. Några ord började leva inom henne, och hon fäste dem vid de enkla tonerna. Plötsligt kände hon hur Kjells hand långsamt kramade hennes hand. Hon tittade upp på honom. Kinderna hade fått rosor och ett svagt leende var på hans läppar.