I lilla drömmen skall jag sparka iväg en pusselbit. Det är klurigare än en boll att få den ligga på rätt plats på underlaget. Ändå lyckas min fot mot all förmodan, i farten särskilja träbiten från tygklumpen.



I stora drömmen delar min forntida lekkamrat också ut tidningar nuförtiden. Fastän vi gjort det tusen gånger här, tycks vi ha glömt varsitt område denna soliga morgon. Hur kunde det ske? Ohyggligt sena kan vi lika gärna ta bussen som går till det gamla havet. Den far bara förbi havet, rakt in i ett kolmörker. Allting stannar. Föraren kliver ut och river upp en strimma i bussväggen, som är ett draperi. Vi får enbart se ett par mystiska tavlor, men fattar att det är en hel tunnel full. Jag filmar med min IXUS fastän de verkar ha totalförbjudit avbildning. Strax får hela resesällskapet knalla fritt mellan glasmontrar. Föremålen är hemliga symboler. Var är vi? I en pyramid? Kanske i Chicago? Tunneln blir mer och mer öppen och liknar laboratoriesalar. Vi tvingas gå fruktansvärt fort igenom, så ingen ska hinna förstå vad som är vad. Inte ens föraren med alla sina esoteriska kunskaper märker hur jag filmar. Eller så gör han det ändå. Blir jag upptäckt kan jag ju alltid vakna upp...