Sittande stadigt
i min sadel
stadd på den alltid
pågående färden
trygg som ett torftigt
svenssonliv, med allt
vad det innebär.

Drivandes ingenstans
i ankdammens äckliga vatten,
fylls på då och då
av den sura nederbörden.

Här behövs förändring
                 förvandling
   ur denna förlamning.

Jesu skepnad lockar
där han står på dammens
smutsiga yta,
hans utsträckta armar
kallar: "Kom!"

Jag sitter stadigt på
durken
fegt
ätandes min matsäck,
gömmer mej bak termoslockets
blänk
försöker, låtsas vara trygg
mitt i min rastlösa otrygghet.

Jesus där ute, säger jag mej
att ha känt i över tio år
och fortfarande skall känna,
varför lämnar jag inte allt
och bara kliver över relingen,
varför?