Det var den gången när trollen tog sig in i laboratoriet. Längs spiralsträngade DNA-trappor öppnade de dörr på port, sekvens efter segment, till den mänskliga hjärnans akvarium. Där var hjärtligare att vara än trollen trott, vissorlunda fullt av förvirring och farhågor, men samtidigt tryggt fantasirikt.

När trollen skvalpat omkring i tre generationers tid hade de nästan glömt att de var troll. Bauers bilder liknade uppfunna sagor bara. Och Doktor Funkenstrahl lyckades sällan påminna monstren om huru deras nyfiknaste självbespeglingar var begränsande illusionsinbillelser. Trollen spelade nu på samma skapande scen som oss. I människomolekylens solsystem fanns utrymme för minst en kärna.