Lestat slickade sig njutningsfullt om de sensuella läpparna.
Hon låg flämtande i hans starka armar.
"Du smakade utmärkt,min sköna".Den vackra sammetsmjuka rösten i hennes öra.Ett leende spred sig när han kände den späda kroppen darra.Att ta hand om kvinnor var Lestats specialitet.Det långa mörka håret var som siden och ramade in det bleka starka ansiktet.Ögonen var som safirer.Alltid gick vampyren klädd i svart;sammetskavaj,t-shirt och jeans.Jen började åter röra på sig och kände på de två små hålen.
"Det där var..intressant."De gröna kattögonen smalnade och hon log svagt.
"Det är det alltid med mig,sötnos."Nu fanns det något roat i rösten.
"Du har inget dåligt självförtroende."Hon höjde på ett ögonbryn.
"När alla kvinnor faller som käglor är det svårt att känna något dåligt självförtroende."
Jen klappade hans kalla kind."Stackars lilla vampyr!Aldrig får han vara ifred från jobbiga kvinnor."
Lestat skrattade när han hörde hennes retfulla ton.Nej,det var inte ett dugg synd om denna vampyr.Ensamheten hade en tendens att få honom att börja grubbla för mycket.Hade man levt sedan 1800-talet kunde det ibland kännas..hopplöst på något sätt.Som om han inte längre ville finnas.Då kunde en varm kvinnas famn och blod få honom att sluta tänka destruktivt.Eftersom Lestats sinnen var intensivare än en människas var det som att slungas ut i världsrymden.
"Tro mig,jag är mer än nöjd att alla kvinnor vill ha mig."Nu låg där något sorligt i den syndigt vackra rösten.Men vad kunde tynga vampyren?Kanske var det något han inte ville dela med sig av?Som låg så djupt inne i det kalla hjärtat att det var omöjligt att få fram det.Jen rynkade pannan.När började Lestat betyda något mer?De hade känt varandra i endast en timme och ändå var det något som värkte inom henne.