Oron ser så mycket mindre här
mina sår gapar tystare vida
än marken som mossbeklädd vinden bär
min ande dess dofter sig bida

Vaknar så stilla i vaggad hand
bär jag så avspänt mitt hjärta
skvalpar så sakta mot dynig strand
skaver så siktigt dess svärta

Var kan jag vila i evig tro
önskar jag väcka de drömmar
som styr sina vingslag i kvalmig ro
är hemma där rist mina sömmar