Vad gör du, undrar jag och tittar på dig medan du sätter dit den första tegelstenen,
ingenting, svarar du och fortsätter utan att ens titta upp,
jag bara tittar på, jag säger ingenting, är bara tyst,
efter att jag funderat ett tag så frågar jag om du vill prata
och ditt svar är enkelt – du är tyst och lägger ännu en tegelsten för utvägen.

Jag börjar få svårt att se ut och snart ser jag inte heller dig,
ska du inte sluta snart?
men du svarar inte utan bara ler och lägger ännu en tegelsten,
jag accepterar, men nu börjar det kännas lite tungt i hjärtat – som om något är fel,
värmen stiger i mitt lilla skrymsle
och det påpekar jag också, men det enda jag får till svar är ännu en tegelsten.

Varför gör du såhär,
är det något jag gjort eller varför förtjänar jag detta,
ännu en tegelsten,
snart börjar ljuset tunnas ut och i mitt skrymsle börjar det bli mörkt,
hallå?
men bara så ser jag att du murar ännu en tegelsten,
och jag inser vad du gör,
du murar in mig!
Och innan jag hinner säga något lägger du den sista tegelstenen
och där står jag, glömd, bruten och inmurad i mina egna känslor och jag känner hur luften tar slut…