Jag vet att det är en dröm, där jag sitter uppkrupen i den röda sammetsfåtöljen, för han är sedan länge död. Och jag är tillbaka på Skribentvägen. I det gula huset med de många rummen. Och sin trädgård fylld av tusenskönor och begravda marsvin.

Det doftar av damm och gamla böcker. Böcker med guldtext och läderinbinding. Vackra böcker som jag aldrig kommer att läsa. På språk jag inte känner. Jag ser på honom. Där han sitter böjd över sitt skrivbord. Undrar lite om han talar med Gud. Och vilken gud det så är. Han känner så många. Ibland ser det ut som om han fallit i sömn. När han lutar sig bakåt med slutna ögon.

Jag tror att jag väntar. Men vet inte på vad. Kanske lyssnar jag bara. Kanske lyssnar vi båda på varandra. Men så hör jag hans röst. Hans starka stämma med klang av den officerson han är. Den som ibland skrämde mig när jag var liten. I ett kort ögonblick tror jag att han skall säga något om Gud, men det gör han inte.

Låt oss göra något lyckligt! Låt oss äta våfflor!, säger han så högt och glatt, att jag tror att även Gud hör det. Och att han skrattar.