¤

Den ensamma kvinnan är jag, som lyssnar på sorgsna fioler, känner vemodet krypa in under filten och förfrysa mina fötter. Jag brukar klara de flesta dystra stunder genom att gå in och sitta en stund på barnens sängkant och bara se dem sova, men ikväll trillar stora salta tårar ner för mina kinder när jag ser deras små oskyldiga ansikten i adventsstjärnans milda ljus. Det här är deras första splittrade jul, det här är första prövningen för mina små änglar som tvingats dela sina liv för att jag bestämt det. Jag tänker på alla mina jular med en enad, lycklig familj och jämför det med deras framtid. Det är jag som borde slaktas och ligga på julbordet med ett äpple i munnen i år, jag är inte mer värd än en gris. Men det är klart att Scan Piggham inte tar emot mig, de har ju bara lyckliga små grisar, inte sorgsna ensamma son som dessutom består av alldeles för mycket fläsk. Jag kan inte släppa tanken på att ha förstört det enda som är viktigt, barnens liv. Men jag vet å andra sidan inte vad jag skulle ha gjort annorlunda, jag kunde ju inte låta oss leva som vi gjorde. Var deras jular lyckligare förr? Kanske, men med åren skulle de antagligen genomskåda mitt julspel som krävde större och längre repetition för att kunna framföras. Jag hoppas att jag i alla fall gjort det rätta, men det svider att vara den skyldiga när deras små hjärtan en dag undrar varför.. Jag vet att jag kommer att göra dem besvikna vad jag än svarar, för dem är ju deras pappa den bäste och det kan jag ju inte ta ifrån dem. Men jag kommer aldrig att kunna förklara för dem utan att svärta honom inför dem och så lågt vill jag inte sjunka.