Det kommer liksom av sig. Mellan a och ö. Det är nog limoncellons fel. Eller de sorgliga italienska och ryska sångerna. Citrusprästen sjunger för mig. Där han ligger i hängmattan. Egentligen vill jag lägga bokstäver efter varandra. I hänförande kombinationer. Men nej. Hans stämma faller som små miniromare med toga. Över och under orden. Till slut ger jag upp. Lägger mig i hängmattan vid sidan av honom. Han blir tyst en stund. Sen kysser han mig ömt på huvudet. Och så säger han.

När skall vi egentligen börja tala om det?