Du är en slöja, hägring, tunn och klar,
du är ett paradis av hud och sand,
och dina bruna ben ger blodad tand
för den som ivrig, törstig lusta har.

Dina lustfyllt bruna ögon brinner,
som manandes till passionerat krig,
från vilket varje svekfull, ond intrig
löften om exotisk njutning rinner

från dina läppar, som frestande sav,
och vore himmelriket din saliv
skulle jag dricka, och få evigt liv
med dig, simmandes i ett mörkblått hav

där du för in i dig min hårda lem
och stönar i mitt öra din åtrå;
alla drömmar trär du på ett grässtrå
med dina rörelser som för mig hem.

Jag ska spara varje stön och smekning
i ett skrin; kärleksvatten i en damm,
för att sen kunna minnas och ta fram
när jag likt en trött och ensam vekling

bittert uthärdar vinterns köld och vind
i ett mörkt, tröstlöst, outhärdligt land,
långt från din värld av vit och härlig sand;
då vill jag om din smekning bli påmind.