- Aldrig!

- Aldrig att detta sker igen!

- Aldrig någonsin!

- Jag upprepar: .... var är jag?

(Sufflören): "Aldrig".

- Aldrig?

(Sufflören): "Aldrig!".

- Aldrig är... aldrig är en helvetesvandring mellan två poler som alltid stöter bort mig. Mot ingenstans. Där jag aldrig kan vara... för mig själv Ha! Sug på den!

(Sufflören): "Aldrig! Aldrig någonsin!"

- Aldrig? Eller alltid alltid? Vari ligger skillnaden? Kan du svara på det? Den finns rent logiskt inte! (Vänder sig om och tittar på kulissen som föreställer en fasad av ett hyreshus. På högra porthalvan står texten INtEgRrItET skrivet för hand och undertill hänger en skylt: OBS! Dörren får ej blockeras!)

(Sufflören): "Aldrig! Aldrig någonsin! Detta är sista gången!"

- Aldrig... att... är det något där... jag skulle så gärna vilja... (Flackar med blicken och börjar vackla omkring.)

(Sufflören väser högt): "Nej!"

(Ett snabbt ritschande ljud från ett tyg.)

(En röst inne i mörkret): "Det var väl knappast oväntat."

- Aj, så in i ....!

- Det där var inte heller oväntat.

- Helvete, det är något vasst på golvet. Det känns som om hälsenan gick av.

- Kunde tänka det.

- Kan någon hjälpa mig? Föreställningen har ju gått åt helvete.

- Som en blixt från klar himmel. Hör du hur jag gör kaninöron med fingrarna?

- Vem är där?

- Buh och bäh, kanske?

- Vad fan är det frågan om? Om du inte är anställd här kan du väl åtminstone kalla på någon.

- Jag kan varken komma in eller gå här ifrån.

- Nä, men snacka kan du tydligen. Hjälp mig. Jag är ju skadad, kan du inte se det!

(tystnad)

- Hallå! Hjälp mig! Någon!

(mer tystnad)

- Tydligen vill du inte hjälpa mig, din idiot! Vem fan är du?

- Jag var en gång silhouetten efter den fågel som flög in din fönsterruta för många år sedan, men nu är jag ett bonsaiträd på din innergård, och alla hundar pissar på mig. Snart är det jul. Då hänger sjölejon julglitter och julkulor i mina grenar.

- Det där är ju sinnessjukt dravel! Kom in i ljuset och visa dig!

- Det kan jag inte. Därför du kan inte släppa in mig.

- Vad menar du med det? Jag kan ju inte ens resa mig!

- Och just nu är jag glaciären på berget. Snart kalvar jag, men det kan du inte märka.

- Hahaha... det där var väl jävligt insiktsfullt!

- Det är just det enda som jag är full av. Insikt. Allt som inte går in.

- Wow! En kulissernas estradör i mörkret som inte hjälper en svårt skadad människa. Det var ett postmodernistiskt grepp i nymoralistisk anda!

- Om man menar att allt får konsekvenser, allt man gör och säger och allt man har i sina avsikter - är man nymoralist då?

- ... så kan man inte argumentera i...

- ... då är jag måhända inte en nymoralist. Måste rusa nu. Just nu kan jag det.

- Men vänta! Här är ju ingen och det är sent! Det kanske är försent att hitta någon som kan hjälpa mig. Jag kan inte ligga här till imorron!

- (Långt borta hörs en röst sjunga): "No, of course it's not too late. It's a long time ago when it was too late. The answer my friend is riding on a train."

- Nej, vänta! Jag kan inte bli här. Vänta, jag kommer!


(Snubblande steg bort från scenen)

- RIDÅ -

Utkast:

Mellan 1719 och 1758 levde en konstnär vid namn Johannes Staedtler i Schweiz. Han blev omtalad under och efter sin levnadstid för sina märkliga kulissmålningar för teaterscener. Målningarna skulle man kunna beskriva som Trompe l'œil i makroformat. Uppgifterna om honom har enbart varit omdömen om och vittnen till Johannes Staedtlers kulissmålningar, nedskrivna i olika brev från tiden då han levde och verkade. Tills nu. För två år sedan fann man nämligen på en vind på ett 1700-talsslott utanför Strasbourg nio hoprullade teaterkulisser av konstnären, samt en anteckningsbok som man med största säkerhet antar vara Johannes Staedtlers, skriven på schweizertyska. Man har på grund av materialets skörhet ännu inte kunnat rulla ut mer än en av de nio stora rullarna, och forskarna blev förbluffade på mer än ett sätt vad de såg, dels för det blev klart varför Johannes Staedtlers kulissmålningar var så omtalade, dels för själva motivet på målningen. Trompe l'œil-teknikenvar mer avancerad än man kunnat föreställa sig i fråga om illusioner av djup på tvådimensionell kanvas. Men det som det har slagit mest gnistor om i diskussionerna hos det tyska forskarkollektivet som har hand om materialet är motivet på målningen. Det går knappast att tolka annat som den märkliga slutscenen i Johann Wolfgang von Goethes (1749-1832) livsverk Faust, vilket är mer än en orimlig tanke då Goethe endast var nio år då Johannes Staedtler dog. Hur man ska tolka detta återstår att se. Kanske kan de övriga åtta rullarna - när man väl har lyckats finna ett sätt att rulla ut dem utan att skada dem - ge svar på motivets gåta. För svenskt vidkommande är Johannes Staedtlers anteckningsbok av stort intresse. Förutom noggranna anteckningar om hur han ville gestalta sina kulissmålningar så nämner Johannes Staedtler också en del om sina resor, och enligt en notering så skulle han ha varit i Sverige under en kort period under vintern 1754 då han försökte sälja sina tjänster som målare. Exakt var i Sverige anger inte Johannes Staedtler, kanske för att det var en kort period som dessutom inte verkar ha varit framgångsrik i det kalla Norden. Ytterligare märkligt blir det hela då det står i häftet att en ofullbordad tionde kuliss skulle ha blivit kvar i Sverige efter en kontraktstvist. Johannes Staedtler beskriver denna kuliss på ett helt annat sätt än de andra nio målningarnas som har rent tekniska beskrivningar. Det tionde motivet är gestaltat som en dikt. En möjlig tolkning är att den dåliga hälsan, som han också skriver om, hindrade honom att ge en mer objektiv återgivning av verket. Dikten har en del text som inte är läsbar eller som ännu inte har kunnat tydas. Den verkar heller inte vara avslutad. Fritt översatt lyder den:

Hon bryter förbannelsens cirklar itu medan hon [oläslig text]
och vänder bågarnas inskränkta dans
mot lekande rum där rörelserna spelar
och mot de kristallsvävande [oläslig text]

När hon vänder blicken [oläslig text]
kastar hon halvcirklarna ut mot vinterhimlens stjärnor
som sänker sig i natten  mot vallarnas [oläslig text]
och åkerns plogfåror ska återfå [oläslig text]
där den första snön lägger sig i dess sänkor

Jag sitter och väntar på [oläslig text]

 

     Så började jag min artikel till kultursidan för en känd svensk dagstidning. För att skriva färdigt den så skulle jag som forskare i teaterhistoria försöka komplementera med att försöka få fram lite mer fakta kring Johannes Staedtlers korta sejour i Sverige. Min kontakt med de tyska forskarna hade resulterat i ett tips om att Johannes Staedtler möjligtvis kunde ha besökt Lunds universitet, där man periodvis hade framfört pjäser i undervisande syfte. Eftersom jag tidigare studerat i Lund kunde jag relativt lätt få tillgång till tänkbara förvaringsutrymmen för ett så pass stort föremål som en teaterkuliss. Efter en hel del turer (som jag inte ska trötta ut er med att redogöra för här) inom olika föreningar och dess tillhörande byggnader kom jag så småningom fram till att Juridiska fakultetens källarförråd var samlingsplats för en hel del saker som man visste var teaterattribut. Det var till sist en hängiven gammal studentspexare som hjälpte mig med att få nys om saken. Så jag begav mig till Juridicum, beläget i Televerkets gamla byggnad på Lilla Gråbrödersgatan. Där möttes jag av en myllrande och lätt hektisk studentmassa som rörde sig på bottenvåningen. Det var i början av mars och värmen från alla studenter slog emot mig när jag kom in från den kyliga morgonen. Kvinnan i receptionen såg något stressad ut.
- Hej, mitt namn är Patrik Marmén. Jag hade bokat ett möte med er vaktmästare Kristian, sa jag.
- Hej, jaså, ja då ska jag ringa honom, sa hon, medan det hann ringa i hennes mobil innan hon hann slå numret till Kristian.
Hon tittade på displayen på mobilen och svarade sedan så korrekt som man kan förvänta sig en institutionssekreterare ska göra. Hon lyssnade en stund och svarade med några korta ja innan hon höll för luren och vände sig mot mig och sa:
- Det här kan ta en liten stund. Men jag ska be en av studenterna springa och hämta Kristian. Sitt ner en stund där borta så kommer han snart.
- Ok, sa jag, och gick och satte mig på en ledig stol vid bortre väggen.
Surret från studenterna gav mig minnen från mig egen tid som student på grundnivå, och de var en motsäglig blandning av tentastress, förälskelse, karriärsambitioner och dålig mathållning. Efter en stund rycktes jag upp ur min dimbank av minnen när en kille kom fram till mig.
- Hej! Kristian.
Han var lite lätt överviktig med ett kortklippt krulligt hår i trettioårssåldern med blek hy, blekare än den sedvanliga vinterhyn.
- Hej! Patrik. Tack för att du kunde ta emot mig på så kort varsel. Ni verkar ha mycket att stå i, sa jag, och gjorde en kort svepande blick över studentmassan.
- Ja, det är många tentor just nu. Och så är det en del annat som har hänt som inte gör läget lättare precis. Kom så går vi till förrådet i källaren.
Vi gick raskt genom en korridor kryssandes mellan studenter och vek in i en sidoportal där en annan korridor ledde fram till en ståldörr. Kristian låste upp och vi kom in i en gång med skåp längs bägge väggarna. När dörren slog igen bakom oss och stängde ute allt surr blev tystnaden påtagligt kännbar.
- Jag hoppas att du kan klara dig själv, sa Kristian. Jag måste tillbaka upp. Vi har haft inbrott inatt, verkar det som.
- Ja, det ska nog gå bra. Jag är van att sköta mig själv som forskare. Tråkigt med inbrottet.
- Inget stulet, konstigt nog. 
- Kanske bara vandalism?
- Nja, någon har rotat omkring i lådor och skåp. Utspridda saker över hela golvet, som om man letat efter något. Datorer i tre rum var påslagna och inloggade på nätverket. Allt på avdelningen för civilrätt.
- Märkligt, sa jag. 
- Här ska vi ner.
Vi stannade framför en trädörr på vänstra sidan och Kristian låste upp. Trappan ledde ner till en källarvåning. En lampa tändes automatiskt. Det luktade kall källare. Vi gick ner.
- Jo, visst är det märkligt, sa Kristian. Det är alla gånger någon på institutionen. En doktorand loggade in på institutionen inatt. Men vi får inte tag på honom. Han borde veta något, tycker man.
- Kan det vara han?
- Tja, vi vet ju inget än så länge. Hursomhelst som måste vi få tag på honom. Så, då är vi framme. I det rummet finns en del teatergrejor, sa Kristian, och tände lysrören som blinkade till några gånger innan de stabiliserade sitt kalla sken.
- Det finns ytterligare ett lika stort utrymme längre in i bortre änden av rummet. Strömbytaren sitter på insidan till höger.
- Ok
- Ring mig när du känner dig klar. Här är mitt visitkort. Jag måste gå upp igen som sagt.
- Fint. Tack ska du ha.

     Kristians gick tillbaka uppför trappan. Hans steg tystnade när dörren slogs igen. Jag tog jag ett djupt andetag i den kyliga luften och blickade runt i det första rummet. Det överväldigande innehållet var gamla datorer, skärmar, skannrar, projektorer och andra tekniska apparater på stålhyllor. Jag hade själv erfarenhet hur statliga institutioner inte vågar göra av sig med sådana här saker eftersom man fruktar inventeringar av revisorer som kan kräva redovisning av allt. Så man samlar skräpet på hög tills det blir ohållbart och någon stackars vikarie får gå genom listor på skiten och slänga det där det hör hemma. Längs högra väggen var också nedmonterade ställningar och stora träplattor som kunde vara för scenbyggen. Hopvirade fanor eller flaggor. Kedjor. Ett traktordäck stod lutat mot väggen(!). På vänstra väggen längst in i hörnan var två klädgarderober i tyg som sträckte sig vardera tre-fyra meter. Den ena var öppen i mitten. När jag gick dit för att kika närmare såg jag att den var sönderriven eller sönderskuren. Jag särade på skyddstyget och kunde se att det verkade vara kostymer för studentkarnevaler. På golvet låg en lejonkostym i sin galge och sidan om denna en tom galge. Jag hängde upp lejonkostymen och den tomma galgen och gick runt i rummet för att se om något intressant kunde gömma sig bland alla hyllor. Det visade sig att inget som en teaterhistoriker kunde intresserade sig fanns i första rummer, förutom kanske kostymerna i klädgarderoberna då.
     Jag gick vidare in i det andra rummet och tände lysrören. När de också blinkat färdigt så drogs min uppmärksamhet direkt till alla ansiktsmaskerna i papier-maché som låg på hyllorna på vänster sida. Här låg en diger samling av alla upptänkliga former av masker. Men jag märkte att det var något som bröt mot den orörda och stilla atmosfären som var i det övriga källarutrymmet. Det var framför allt röran på golvet. Stora pappersark som var klippta i olika former. En stor sax och flera spritpennor log också utspridda. En balansvåg av antikt snitt i plåt, en sådan som Justitia, rättvisans gudinna, brukar avbildas med. Jag gick fram till den närmsta spritpennan, böjde mig ner och tog den mot näsan. Den luktade sprit och det tjocka blåa strecket på min handflata visade att den var färsk. En sko låg slängd på mitten av golvet. Det luktade tydligt färskt papperslim.
     Eftersom jag inte ville ha sönder något förberedande spexarbete så ringde jag upp Kristian för att höra med honom. Men han lät förvånad och sa att det varken var något spex eller karneval i år. Det förmodade inbrottet på institutionen inatt gjorde Kristian misstänksam och han skulle komma ner om en stund när han var färdig med det han höll på med.
     Jag stoppade mobilen i innerfickan av jackan och gick försiktigt runt alla pappersremsor som låg utspridda på golvet. När jag kom fram till andra sidan rummet kunde jag se att det som jag i det ganska toftiga lysrörsljuset först trodde var ett stort vitt skyddslakan över väggen, var en av flera stora pappersark hopsatt kuliss där streck av spritpennor var målade i enkla drag. Det såg ut som någon försökt återge en vägg av ett flerfamiljshus med en port i mitten. När jag kom närmre den målade porten såg jag att det stod i spretig skrift "Integrritet" på högra porthalvan och undertill verkade en skylt vara avbildad där det stod "OBS! Dörren får ej blockeras". Knappast ett verk av Johannes Staedtler sa jag för mig själv och log. Bakom den enkla kulissen såg jag att det hängde några tunga teaterridåer i mörklila sammet. Jag lyfte på papperskulissen för att känna på tyget. Och för att lukta på det. Det finns någon speciell doft i tyger som har varit i teaterinteriörer. Eller så är det bara inbillning och suggestion från levande teaterminnen från min barndom, då jag fick följa med mina föräldrar på föreställningar. När jag lyfte på kulissen föll två A4-ark ner på golvet. Jag släppte kulissen och böjde mig ner efter ett av dem. Det var en text. För att kunna se bättre gick in mot mitten av rummet där lysröret var.
     Först var det svårt att läsa den slarviga texten. Men man anpassar sig märkligt nog efter stilen om man verkligen vill förstå vad som står i en text, oavsett hur spretig den är skriven, och då jag nu ville detta kunde jag läsa följande:

Det är försent. Det är länge sedan det var försent. Man kan inte gå tills sängs med Djävulen utan att förr eller senare hamna i knull-läge. Den djupa livslögnen behöver knappt tänkas färdigt innan det är försent, så mäktig är inbillningsförmågan, från en själv, på en själv. Att forska i civilrätt och sedan börja utnyttja lagen för egen vinnings skull är bara en enda rak väg mot undergången. Fy fan vad lågt man kan sjunka utan att se det själv. Blindheten för pengarna som man kan fiffla till sig snabbt och smärtfritt, men också makten över andra människors liv. Ni kommer inte att hitta mig, jag har när ni läser detta försvunnit. Men jag ska ge er ett tips om den person som drog in mig i det här från början. Han figurerar under många namn (Matts Glansén, Matts Crisser, Matts Carlton, Matts Anderson, Matts Collin och Matts Parker) eftersom han blåser folk till höger och vänster, har det just gått upp för mig. Jag trodde att den jävlens riktiga namn var Matts Carlsson, men jag är inte säker på det längre. Han lurade in mig för två år sedan i en juridisk rådgivningcirkus då vi började blåsa folk på pengar i olika sammanhang. Först var det begränsade områden som inte drabbade någon fattig. Men de senaste åren har vi ägnat oss att blåsa utsatta människor på försäkringspengar, människor som var på fallrepet redan innan och som efter vårt skitiga jobb kommer att spolas ner i avloppet som döda råttor. Det går inte att fatta hur skamlöst det är. Jag fattar först nu, då han har blåst mig, hur tömd jag är på all heder och integritet. Han har hållhakar på mig som jag aldrig kommer att ta mig ur. Mitt liv är förstört hur jag än gör. Min fru och mina barn kommer att få skämmas resten av sina liv. Ni hittar nog inte honom förresten. Det verkar som om han är utomlands sedan länge. What ever your name is, C U in hell, Matts. Sooner or later...

     Jag läste brevet en gång till och återerinrade mig vad som hänt på institutionen under natten: det förmodade inbrottet, röran där uppe, de utspridda spritpennorna och saxen på golvet här, den taffliga kulissen med huset och porten, den sönderrivna klädgarderoben, lejonkostymen och den tomma galgen på golvet i densamma och - framför allt - den försvunna doktoranden. Det var inte svårt att koppla ihop allt detta med brevet i min hand. Men varför hade doktoranden farit ner här i källaren och haft, vad som verkar ha varit, en privat teaterföreställning mitt i natten? Hade han haft någon med sig här nere? Och vad menade han med att han att han hade försvunnit? Var han kanske redan på väg ut ur landet mot sin egen personliga vendetta med sin bedragande kompanjon Matts Carlsson, eller vad han nu hette?
     Min avsikt från början när jag tog mig ner från Stockholm till Lund hade varit att finna material om Johannes Staedtlers korta vistelse i Sverige under 1700-talet, och jag hade inte lyckats alls i denna ambition. Nu befann jag mig istället mitt i en dagsaktuell scen där till synes både tragiska och kriminella aspekter hade utspelat sig. Jag kände mig illa till mods och ville lämna både Juridicum och Lund, och åka tillbaka till mina kollegor på teatervetenskapliga institutionen i Stockholm. Jag tänkte att jag måste först ringa Kristian, vaktmästaren, för att meddela honom vad jag hade hittat i källaren. När jag fiskade efter mobilen i jackfickan kom jag på att det också hade ramlat ett annat A4-ark ur kulissen, förutom det som jag nyss hade läst. Jag gick tillbaka till kulissen där det andra pappret låg, plockade upp det och gick och ställde mig under lysröret igen. Det var en teckning. En ganska välgjord teckning vid första anblicken. Den föreställde en kvinna i toga. Hon stod vid en plöjd åker som välvde sig upp mot ett krön av en kulle. Hon höll en skål i vardera handen, den en handen höjd och den andra sänkt. I den höjda handen var skålen upp och nervänd, medan den andra skålen i den sänkta var rättvänd. Några mindre kedjor låg vid hennes fötter. Himlen bakom kullen var tecknad som en natthimmel med fullmåne och stjärnor. Det såg ut som de mörka plogfårorna medvetet delvis hade utelämnats från färg för att det vita pappret skulle ge intrycket av snö.
     En kort men distinkt ilning spred sig från min rygg och gav en vass snärt i huvudet och magen innan associationen till teckningen någon sekund senare blev helt medveten för mig.
     Jag satte mig på huk på för att inte yrseln skulle gripa mig. Just då ringde min mobil. Jag tog upp den och svarade.
- Hallå?
- Det är Kristian.
Han lät spänd i rösten och pratade stressat.
- Vi har funnit vår doktorand. Han har skjutit sig själv i huvudet. Vi fann han på en toalett.
- Åh herregud.
- Polisen är på väg. Som du förstår måste vi ordna upp en massa och det är nog bäst att du lämnar bygget och återkommer när allt har lugnat ner sig. Folk är väldigt skärrade här nu som du förstår.
- Jo, det förstår jag. Du... det är något här nere som nog kan kasta ljus över vad som ligger bakom denna tragedi.
- Vadå?
- Här ligger ett brev som verkar vara skrivet av er doktorand. Skrivet nyligen.
- I källaren? Men vafan... Hur kan... ?
- Det är tydligt att någon har varit här nyligen och haft en del saker för sig. Brevet tyder på att det kan vara han. Men det är bäst att ni kommer ner själva och ser.
- Ok, jag kommer ner med polisen när de kommit. Jag måste gå och hjälpa andra som är chockade. Vi ses snart.
- Du, jag måste fråga innan polisen kommer, hade han någon dräkt eller något annat konstigt på sig när ni fann honom?
- Ja, men hur kunde du gissa det?
- Det ger sig när ni kommer ner hit.
- Men va fan, det här blir ju allt mer bisarrt. Jo, han hade faktiskt en vit toga på sig.
- Ok.
- Men det mest bisarra var stinsspaden. Han hade en stinsspade i ena handen. Pistolen i den andra.
- Stinsspade?
- Ja, du vet en sådan som stinsarna hade förr när de skulle vinka av tågen.
- Oj, ja det är nog en del märkligheter som behöver få sin förklaring här. Detta är ju helt sjukt. Jag vill gärna här ifrån nu.
- Ja, polisen är här nu. Vi kommer ner till dig så fort vi kan.
- Ok.

     Jag lade ner telefonen i jackfickan och tittade på teckningen igen. Tankarna for runt i skallen. Jag försökte erinra mig dikten som Johannes Staedtler hade skrivit om sin tionde kuliss. Men jag var alltför upprörd i tankarna för att minnas mer än fragment från den. Efter en stund reste jag mig, vek jag ihop teckningen la den i innerjackfickan där mobilen låg, knäppte jackan, gick ut i första källarutrymmet och satte mig på en träpall för att invänta Kristian och polisen.