Det glänste, stålets reflektioner kastade stjärnor på kaklets blanka fyrkanter. Hon stod naken, framför den ram på väggen som återberättade de senaste dagarna, i brist på kostcirkelns enkla råd. Blicken, inbäddad i två nattsvarta ringar, dödens gloria. Bröstkorgen likt den bur, gravstenar ses resas över. Magen, skrämd, letandes skydd invid ryggraden.

- Du ser trött ut.

Hon suckade. Drog hårt, sakta händerna över kindernas avsaknad på färg, för att sedan destruktivt falla. Landa bredvid liggsårsbeklädda höfter. Efter följde tårarna henne, ner i graven. Blicken bad, skrek om att slippa se, men hon tvingade huvudet att vridas. Och långsamt, likt en bödel låg det där, klädd i finaste silver. Litet och kallt, det ropade på henne. Viskade hennes namn, ett eko som slog, likt en klocka, emot rummets fyra väggar.

- Snälla.

Det brann, en isande känsla och hennes hud knottrade sig. Håret letade taket, och hon svalde djupt. Allt hon kände nu, var hur handen skakade. Camilla, lyssna på mig. Du måste tömma dig, på hans kärlek. Ända sättet att överleva. Hennes huvud vaggade, en gungas rörelse, från sida till sida.

- Vill inte.

Lungorna drog ihop sig, ett väsande sprang ner i strupen. En explosion och hon föll på knä. En flodvåg utav bultande vågor, ett pulserande gny pressades ut ur hennes vidgade mun. Med ett ihåligt jämmer mötte hon eggens vassa blick, där den målade ett rött streck, vertikalt mellan brösten.

- Nej.

Den första droppen, skulle inte komma att bli ensam. De kastades vansinnigt, tusentals. En flodvåg utav minnen, känslan att älska rann ur henne. Målade hennes mage, sköte och lår – rött, likt ett namn hon aldrig ville, glömma och hon skrek. Som om hon aldrig någonsin skrikit, tidigare. Och hon föll ihop när kniven nådde det liv, hon inte klarade av – att leva.