Hon hade hunnit till bussperrongen, tanten som släppte sina ägg var det behagade henne. Hon hade rättat till hucklet, samlat ihop sina kjortlar, tagit steget ut mot bussen när chauffören smällde igen dörren, ryckte i spaken och åkdonet dundrade iväg. Och där stod hon äggatanten kacklande på perrongen.

Tanten släppte en fjäderlätt svordom, fällde ut fållarna och ställde sig suckande att vänta på nästa. Linjebilarna i Tjärvo rör sig makligt var eller varannan timme.

Men hem kom hon. Glatt slog hon sina kullerbyttor utför backen.  Sjön vilade i eftermiddagens sken och tog emot den rullande fågelen. Paltorna hade hon rivit av sig, alla lagren. Hon ruskade på sig, fjädrarna yrde. Doppet i sjön var vad hon behövde.

Tänk att snorungarna på hälsocentralen kunde vara så blinda. Mina fjäderprydda händer tog de för kaninhår! Och jag som vårdat mina vingpennor med allra största ömhet. En liten dallring i dunen förändrar färgen i fjunen och jag struttar på omkring min plantage.

Fågelens toner ljöd vida kring över vattnet i sjön. Den gamla äggläggaren kraxade och dök vid refrängen tillbaka in i böljorna.


Uppe på stubben är jag skön,
nere i ormbunkarna är jag grön,
på berget är jag grå
i sjön är jag blå.

Härligt, härligt,!
Jag värper var jag vill,
en till,
en till,
en till.
Samhället tar hand om resten,
om ungar och annat spill.
Jag lever loppan,
och jag shoppar
i plymhatten snobbar.

Härligt, härligt!
Underbart besvärligt,
garderoben full av skatbon,
full av stolor,
med räv och lo,
mink och ko.
Ingen är som jag så go
där jag mig i pälsar skor.

Jag vädjade sött leende till dom,
tills ungarna placerades på is
på övergivna ungars vis.

I Hades väntar mig min dom
men jag är nöjd och from
njuter av min Händelskiva,
lever loppan i mitt paradis.