Hon vaknade. En syn för gudar. En välbekommen spefågel till grannars förnöjelse. Redan inom två dagar hade kön av gapande bybor vuxit fem kilometer där den ringlade utmed Tjärobyvägens ren. Snön hade smultit och kvar var lämningar från svart aska, samt ett och annat släpp från de större diande djuren.

Äggatantan hade gjort sitt. Den skallösa gulan gungade under stjärtfenorna, bar och glänsande, gyllene och trösterik. Någonting hade brustit. Äggskalets tiotusen porer hade hindrats i sin produktion. Ägget kläcktes hudlöst, utan kalcium, utan skydd. Vilken nakenhet! Vilken skam!

Gapskrattet från byborna sprider sig i lilla äggatantans huvud, ylar i öronen, stelnar i nacken med sitt dödande hån. Fågelsvetten tränger fram och var droppe ökar tantans fasa. Hon sticker fjädrar i öronhålen men ingenting hjälper. Rädslan sipprar kall längs plymerna, in i dunen och hon skäms. O så hon skäms och underst där bak ligger det slippriga och klibbiga.

Rasande river hon i sina vingpennor för att komma ur vintersängen. Men hon är fast. Fan, skriker hon guppande på magen med näbben rotad i blåsippsrötter, med vingfjädrarna fjättrade vid trehundra år gammalt rotsystem av ögonblå vårblomster.

Det var rena självmordet att bli liggande med dessa ålderstigna växter i näshålorna i stället för att gräva upp sig ur vinterdrivorna. Nu är hon inkapslad i urgamla rötter. Hon är livrädd, oförmågan våldtar henne. Hon upphör att andas att existera, krymper till ett intet och försvinner i universums svarta hål. Bara för att kvickna till platt på magen över marken dyblöt i egen vånda.

Misslyckandet är totalt. Ödet grymt. Skräcksirener från då och nu tjuter kring äggatantan fången i maran. Ömkligt ylande drar hon i sina fjädrar. Det var inte mitt fel. Vad illa har jag gjort som hamnat här?

Blåsippan i backen är ute i höstpreparerade himmelska blomsterfläckar. Den förnedrade damen hajar till för värmen som slår emot henne. Hon stirrar på vårens första blomma, böjer sig närmare, snusar på gyllengula ståndaren och pistillerna.

Det gråa blir himmelsblått på den bruna marken bland gamla snöfläckar. Vårens blomma ruskar på sig. Småleende smälter Äggatantans bittra grimas. Fågeln är fri och andhämtningen vibrerar i takt med de lurviga håren på blomstjälken. Hon lyfter.

Solen spräcker molntäcket och värmer damen över ryggen. Glädjen spritter i det nupna fågelhjärtat. Vårens blåsippssång ljuder i öronen. Med ljusa vingslag tar hon sig upp över grannarnas tåg. Äggatanten har tagit ett struptag på det ruskiga i det förgångna. Hon är fast besluten att sätta ord på hela skiten. Hon skall göra fanskapet till fiktion gå baklänges genom tiderna. Hon skall städa upp också hos dem som tigit och svalt, som låtit lögnerna gå i arv i generationer.

Byborna bryter nacken av sig där de står och glor på äggen fågelkäringen glatt släpper efter sig. Vinterns djupa livmoderlager, ägg på ägg på ägg. De snabbaste får mössan av sig, som en hälsning, och fångar ägg i flykten. Den dagen blev årsdag för Kollektiv omelett i byn. Ingenting ont som inte har något ägg med sig, blev ordstävet för Tjärobyn.

Äggatantan flyger med vida vingar Över skog och berg över bäck och sjö. Luttrad i skam och sorg glider hon över Östersjön. Tusen kilometer bort
ligger Teschendorf. Dit står hennes håg hennes längtans mål.