Han har byggt och filat på den i veckor. Min vän fyrvaktaren. I hemlighet har han format den. Slipat och målat. Nu är den äntligen klar. Denna kväll för han mig, skinande lycklig, ner till stranden. Den är din säger han, och pekar stolt på sitt verk. För du behöver komma ut och röra lite på dig. Inte sitta här och uggla som en annan hängmule. Mitt hjärta slår ett extra slag. Och jag ser på honom med ögon fyllda med den där rara glädjen man känner när man fått det finaste. När jag senare gungar stilla på väg ut mot horisonten, i en segelbåt med namnet Klarsyn, är det sista jag hör, min vän som ropar. Lova mig nu att det tar tid innan du kommer tillbaka. Då skrattar jag och låter vinden fånga mitt segel. Och alla mina tårar.