Kofferten skälver. Bladen i resehandboken flämtar. Äggatanten flyger högt. Hon skall till bröllopet, sitt bröllop med Munamies, Äggamannen på ditt språk.

Det ska till att ruvas, ruva kycklingar i dubblett. Hon vet inte att han spruckit och runnit ur sitt skal. Skvallret och gamla röster snurrar runt tantens vrister, men hennes tjocka pjäxor gör henne ointaglig, hon berörs inte.

Hon skall dit hon alltid velat – in i trygga famnen vid stranden Neva.

Nikita, äsch att jag aldrig minns det rätta namnet, Fjodor, kanske. Några fjädrar lossnar av anspänningen på minnesfunktionen, men nu, nu kommer det, Michail, honom skall jag tacka. Raskt tar jag min Michail, min Munamies under armen. Led du mig över Njevskij, snälla rara.

Jag vill vandra i solen på Nevskij prospekt. Vittra i vita natten över Neva. Jag vill vandra med dig, minna vintern och mörkret, komma nära hägringen, komma nära dig

Jag vill vandra i St Petersburg, genom människovimmel över gators brus vid bilars tjut och folkets förgångna minnen, bland dem som inte mera finns. Jag vill vandra med henne som ligger begravd under Eremitaget, med henne som levde för 400 år sedan, och med henne som för 200 år sedan besökte Nevskij med sin far, smeden. Jag vill lyssna på röster, se på färger, känna på lukter och dofter från förr.

Jag har fått nog av nuet, där krigen aldrig tar slut, där tigandet blivit en dolk, där hatet smyger sig på mig lömskt från ingenstans. Jag vill bort. Vandra längs Nevskij prospekt, minna slasket, regnet, snön, solen, värmen, mörkret och ljuset, men inte här, där allting förstelnat.

Jag vill vandra i salarna i Eremitaget, stiga varsamt över mor Margarets grav, för att inte störa henne, inte göra hennes sömn odräglig. Hon som föddes till det trettioåriga kriget, då Sverige var den ståtliga krigsmakten, då svenskar dödade och dog i blöda bataljer.

Då Sofia föddes till rysk-svenska kriget 1807, gömde hon sig i sin moders kjolar, skrämd, vettskrämd. Då Marie och Marius sprättades upp först till första världskriget 1914 och sedan till det andra 1939. Då Astrid föddes till inbördeskriget 1918 och dog utan ord. Då Anna blev till vid andra världskriget – under krevader av oljud som gjorde henne galen.

Mord i blod och mord i ord – så löjligt mänskligt – och ändå vill jag vandra över Nevskijs gator där stadsborna försvarade sitt hem sin stad sitt land i 900 dagar och en miljon vanligt folk dog.

Tåget skall vi ta, det härligt ryska Tolstoj tåget från Helsingfors till St Petersburg. Tåget med plyschsoffor i kejsarrött, i vitt, nästan vita spetsgardiner, med förgyllda champagneglas och kyparen i livré på vår bröllopsfest för Munamies och mig.

Stig på! Tåget går!