torrlagda kanaler sveper genom
podium av längtan,
det flyter lik i den bassäng som
tvättar samvetet och stanken
når moralkakornas kafferep,

dubbelt blir trippelt och aldrig mer
har så rena händer smutsat en hel vetskap,
en vetskap om hur linjärt en förälskelse är
med en eufori och ett avslut,

redan återvunnen från rännstenen och avspolad
den nedärvda cynismen om massans sorl,
troget väntar jag trots ständiga minnen om svek
som samlas under det podie där vi enas i tro,

finns inga ord som aldrig är sagda,
finns inga liv som inte är levda,

finns ingen mening att söka som inte ännu är funnen,

kliver ner från mitt podium,
lämnar plats åt er som fortfarande tror,

att jag bara lever för mina egna förnimmelser skull
är den största tragiken av dem alla.