Märkliga vindar blåste från västerled
Vingslag från den mäktige Pegasus
Tiden glömde min stillsamma dag
Där ensam på havets vågor jag red.

Mitt huvud restes mot solens sken
Hopplöst guppandes på vågorna
Blottad horisontens målade paljett
Med måsarnas skratt då vinden ven.

Vid flotten min sargade bringa
Mina läppar sjöng så sakta
En bön till min Herre Poseidon
Att nådigt mig mot land nu tvinga.

I bitar var mitt liv som aldrig förr
Men solen steg ännu en dag
Styrkan kom mig snart tillbaks
Och öppnade mitt hjärtas dörr.

I vredesmod svor jag stilla
Klättra upp från fruktans grav
Ingen skall ta mitt stolta jag
Jag skall leva var dag för det lilla.

Min lejonbroder som i jorden sova
Genom döden gav du mig liv
Jag skall leva för oss båda
Det till din saknad jag innerligt lova

Aldrig mer skall jag känslan dölja
Tårar är min bekännelse i soluppgången
Upp ur havet klev jag nu som jag
För att Ithacas strand med hjärtat följa.