På darriga ben, Knut han var sen! Att till livet sig förkunna Jo, men vad ska man tänka, satte på en Nunna! Men Knut som aldrig sparade på sitt krut sin hesa röst började förkunna Jag gav tio liv genom en Nunna Där stod Knut nyss uppstigen från dödens mörka grav En sten, i månens bleka sken! Här jag står med stånd i blick Vad var det jag fick, på min dick Knutor sa Knut, skallet det runga! Men min älskade, vill jag åter bestiga, må folkmassorna tiga Giv mig ett skjut, sa Knut ressolut Men här kära vänner här tar det inte slut . . .