Som ett sandkorn
är som ett intet
i sandens mängd,
har jag försvunnit
I samtidens dyning.

Vakna, somna,
sova, vakna...

Som vattenringar
efter en nerploppad sten
ebbar min existens
ut i periferin,
svårgripbar.

Drömma, väckas,
tvivla, hoppas...

Som för en grodd
i slammet
är framtiden
för mej
dold i det
svartaste töcken.

Glömma, minnas,
längta, lockas...

Som det okläckta ägget
vibrerar av ovisshet,
så sant är det
att min själ är
en jungfru i den
skabrösa vinden.

Tändas, födas,
dö, åtrå...