Jag slänger ben och spottar argt genom natten. Det är en kallstund och till och med getterna är tysta. Jag vet ju nu, hur det inte skall vara. Men hur lär man att hålla fast i det som skall? När fingrarna har så mycket lättare för det andra?

Då står han plötsligt där igen. Citrusprästen. I min frusna trädgård och mitt bland mina tankar. Livsvandringen ligger över honom och det där damm som doftar limoncello och kyssar.

Har du saknat mig? frågar han.

Nä, säger jag och vet att han vet att jag ljuger. Men va fan. Så sparkar jag honom på smalbenen och ger honom en kram.  För vad säger man till en del av sig själv som gör allt för att visa en vem man är? Också när det gör ont? Sedan står vi där,  i tystnaden, med livsandarna viskande omkring oss. 

Varför kom du tillbaka? frågar jag tyst. Min litenhet synlig liksom min skröplighets fjärilsvinge. Varför kom du tillbaka?

Han står tyst en stund. Denna väldiga man som bar och lyfte och hjälpte mig att samla och så sträcker han ut och håller om. För att vi aldrig sagt farväl, Andeliten. För att vi aldrig sagt farväl och för att innan vi gör det måste jag hjälpa dig att tända din trädgårds lyktor. Så mörkerandarna håller sig undan och så att din själ aldrig låter sig våldtagas igen.