Tangodans, jag är tvingad
av vinden
att dansa tango.
Dagar utan budskap.
Novembermörkret tynger
mitt huvud som en gråsten.
Steppande går jag, -
dras jag ut i det råa
höstdiset--
Löven flockade, döende på
marken.
Trädens grenars och kvistars
svartnandekontraster står
mot en blyfärgad horisont..
Vinden är vass och kulen,
känns mot bara kroppen,
igenomträngande.
Molnen pinkar, nästan
permanent, sitt duggregn
mot gatan, där
många har gått och
de våta löven glänser,
vemodigt brungula
och i fukten
höres bilmotorernas
vintertrötta brummande.

Natten kommer -
den bleka strimman av dagsljus
flyr
och gatornas lampor tändes.
Senare, när man är inne
i sitt sovrum för natten,
är mörkret utanför fönstret
kompakt, men jag lyckas inte
somna...
Jag gick miste om något idag
och detta håller mig vaken.
Är trött på all tangomusik -
eller vad den kallas
och är helt sne på den gamla
vanliga tråkiga jazzen!
Är trött på att dansa.
Det tar så mycket tid.
Man går miste om annat.
Men jag dansar.
Måste!
För att hålla balansen.
Inför morgondagen.