En gång gav hon bort en profet. Det var ganska enkelt. Hon sträckte bara ut och släppte taget. Mitt ibland mirakler och annat pynt, försvann han in bland skuggorna. Tog hennes potential att vara människa med sig och gömde den bland damm och chilibrunt. I den stunden blev hon en sandmänniska. Flyktigt landande när vinden ville sitt, betraktade hon livet i korn och sten. Sträckte hon ut i en önskan om förståelse. Lyssnade hon till silverskålars sagor och guldäpplens sånger. Stannade hon till, vid viskande brunnar och suckande skogar. Bara inför de riktigt levande tvekade hon. De som skrev allting ner och band det vid sitt bord.