Hennes läppar,
Bionas läppar --
jag ser på dem.
De är våta och har
den djupa lystern som
hos en rubin.

Men glansen, djupet och
sensibiliteten i hennes läppar
är bara utanverk;
de är inte TUNGA,
Bionas läppar!

Ej tunga som sin lyster,
som det intryck av djup, de ger,
söker påskina.
De skälver ju när hon andas;-
ingen tyngd, ingen durabilitet har de,-
de spricker för tunnaste viskning
av Sanningens ord,
Bionas läppar!

Små kantiga ord flyger ur hennes mun,
Bionas mun.
De är ord med gyllene klang och de
smakar sött, som Honung.
Men när jag synar dem noga,
Bionas ord,
när jag undersöker dem -
då luktar de damm,
då smakar de peppar,
då ger de en känsla av giftighet,
av falskhet,
Bionas ord.

Och när man ser in i hennes ögon,
Bionas ögon,
blir man förtrollad,-
förtrollad av stjärnan i
vardera pupillerna,-
och av stjärnornas strålar, som
verkar vara så mäktiga och bärkraftiga.
Men inte tål de det minsta tryck, -
för om man drar i strålarna,
tills dess stjärnorna fallit ut ur
sina fästen i Bionas ögon,
så finns där inget kvar,

inget annat än två
tomma skuggor.