Den  vuxnes  empati  för barndomens  världar  och socialiseringen av det ser sannerligen betryckande ut  och i viss  mån  löjeväckande  i  jämförelse med

Ända  in  på 1800-talet  betraktades  barn  över sju års ålder som
straffmyndiga och  erhöll samma påföljd  för lika  brott som de  
vuxna  om  de snattade kunde straffet  bli  hängning  eller depor-
tation  till kollonierna.

Det  finns  dokumentation   att  till  och  med  barn under  sju års  ålder arkebuserades. Georg  Selwyn blev  vittne  till just  en  sådan  avrättning,
där  han skakades djupt när han hörde det sexåriga  barnets förtvivlade
rop efter sin mamma uppifrån schavotten.

Barnamord  var  på  den  tiden  helt  enkelt  det enda verkligt effektiva barnbegränsningsmedlet.

I en inskription från 100-talets  Delfi  kan man läsa att av 600 familjer
var det endast  6 som lät mer än en dotter växa upp,och även bland de
rikaste familjerna satte man ut sina  döttrar, därmed  var  det ytterst
ovanligt att mer  än 2 söner  växte  upp i en och samma familj.

De Mausse  (1974)  betonar att en ambivalent  inställning  till  barn
inte är det som är karaktäristiskt enbart för forna tiders betraktelser,
även dagens barnmisshandlare, för att inte glömma pedofilerna älskar
sina barn,på sitt sätt, specciellt när de inte kräver något
tex när de sover eller är döda, och det är  ännu  vanligare  att  man
får  höra : " Åh ! en sån  liten  docka !  helst  när  det rör sig  om en
liten dotter man har i sällskap.
---