Utturn hade inte hunnit yttra mycket alls om hur vederbörande vändkors kunde anses vara beskaffat. För Haran begärde att man skulle skrida till handling omedelbums : "så kunde de filosofera längs vägen istället...". Sagt och gjort, från skogen ut till parken gav sig räddningsexpeditionen av.

Den lilla truppen leddes för tillfället av Utturn, som hade störst erfarenhet av hur man bäst närmade sig vändkorset. Längst bak flög Ugglon, som visste åtskilligt mer om det mesta i livet. Emellan dem bägge haltade Haran, som bäst höll på att hämta sig från chocken av sina föregående upptäckter. Det hade tagit på både krafterna och förståndet, detta att föda guld ur kroppen. Ugglon log förnöjt över hennes insats.

Här gällde det hursomhelst att snarast rädda Rävin, den revoltör som blivit fängslad på andra sidan av apparaturen ifråga. Detta hade skett helt av egen förskyllan - ingen skulle ha velat ta sig an besväret med att fängsla Rävin. Inte desto mindre hyste Haran den blödigaste hjärtesorg inför honom. Utturn kunde knappast ha brytt sig mindre om att få loss spjuvern. Ändå var han ivrig att visa sina färdigheter, för att få ytterligare vatten på sin kvarn.

Nu var det dock inget vattenhjul som sällskapet kom fram till, nej, människo-manicken var icke ens byggd i trä. Det hela rörde sig om metalliska armar, armar som förmådde snurra vertikalt, fastän det tycktes som om de var horisontella. Armarna stack ut ur en hård, rektangulär kropp, fast enbart på dess ena sida. Dess andra sida lutade sig mot en högrest, inglasad bur. Utturn kallade utrymmet för en hytt. Hytt-buren inrymde ingen alls (såvitt expeditionen lyckades bedöma), varken människa eller djur. Ej heller Radomir Rävin, ty han hade ramlat rakt igenom armarna...

Återigen blev Haran förfärligt överraskad. För nu låg hennes käre räv ingalunda kvar där bakom vändkorset. Hade han varit dristig nog att smyga sig ännu längre bort...? Där parken övergick i Ugglon-vet-vad...! Eller hade Rävin varit dum nog att ge sig i kast med den stora manicken ännu en gång?? Och kanske på kuppen blivit uppäten!!

Utturn slickade sig om läpparna när han fick höra Harans sistnämnda teori. -Jorå, precis så illa hade det förmodligen utspelat sig, ljög han. Ugglon gav honom en djupt förmanande min, men kom i samma ögonkast på hur det kunde vändas till sin fördel att hålla Haran lurad. Om det lilla livet trodde att hennes älskade var död - då skulle guldet pressas fram med mer intensivt förtätad glans ur hennes innersta hud. Ja, likt tårfloder formligen rinna fram, och få pälsen att stråla!

Efter några euforiska sekunder skämdes Ugglon över sin förflugna idé. Nog skulle hela skogen få nog med äkta guld ändå?! Tillräckligt för att tillverka påskäggen i varje fall... Månans ljus brukade ju dessutom hjälpa till att försilvra allihop, förbereda skalen, innan det var dags för den avgörande guld-genomströmningen.

Visionerna avbröts just av att Utturn hade slunkit in i hytten. Nu satt han därinne och snurrade i egen hög person, på vad som måste ha varit en stol eller åtminstone en pall. Likaså några rattar fanns att låta rotera. Före Haran hann hoppa undan, hade redan Utturn fått snurr på vändkorset. Det gick sakta, ett hack i taget, men trots allt lyckades armarna gå att få runt.

Ugglon stirrade häpet på, ty han hade aldrig föreställt sig att någon kunde styra en sådan maskin inifrån. I alla sina dar och nätter hade Ugglon blott sett människorna göra korset levande genom att beröra armarna direkt utifrån.

Hur ihärdigt Utturn än roterade apparaturen, utspelade sig ingenting annat än just själva snurrandet. Harans oroliga hjärta började spänna av ett uns i taget. Ugglons andliga hjässa hade strax hissat upp ena insikten efter den andra och lagt ihop dem med sitt tredje öga till en fjärde regel. Vändkorset hade skapats för att stå i relation till enskilda varelser.