1

44-an brukar bara få en varje år. Den brukar vara desto större istället, och oftast en kille. De två senaste åren blev förlossningarna riktigt besvärliga och långdragna tack vare detta. I fjol kom den dessutom baklänges vilket gjorde att både tacka och Kjell var nära att ge upp ett tag. Han slet och drog i lammets ben medan hon krystade för allt hon var värd. Till slut gick det dock vägen. Ett kraftigt bagglamm såg världens ljus för första gången. Om man nu kan tala om ljus i den skumma lagården mitt i marsnatten. Tackan var då så slut att hon inte orkade med att genast rengöra sin avkomma från fosterhinna och slem. Kjell fick ta det jobbet istället. Det utfördes försiktigt med hjälp av torr halm.  Lammet tackade med att puffa honom i armvecket med sin lilla nos och gjorde strax ett försök att vingligt komma upp på sina, till synes allt för långa, smala ben. En halv timme senare diade bagglammet sin mor. Faran var över och lugnet vilade återigen i den kyliga vinternatten.

Nu var det dags igen. Det var en av de sista nätterna i mars månad. Ute var det rejält kallt. Inne i fårstallet var det, trots detta, hyggligt varmt. Halmbädden, så här sent på säsongen över halvmetern tjock, hade brunnit ihop ordentligt och gav ifrån sig ångande värme. Tackorna och de redan födda lammen bidrog också som värmekällor liksom baggen Pelle, som stod i ett eget bås lite längre bort. De två hästarna, nordsvensken Hagolas och tinkerstoet Hopi Dancer, som vaktade ingången till lagårdens stall var också rejäla värmeelement. Tillsammans gav detta en fuktig trivsam miljö, men skum. Endast några svaga lampor i taket försökte skingra det kompakta vintermörkret. Klockan hade precis passerat midnatt. De flesta djuren sov. I varje fall såg det så ut. Inne i mangårdsbyggnaden sov hustru, barn och hund, ovetande om Kjells tåliga väntan på sin väns, 44-ans, nedkomst.

Med ryggen mot en av lagårdens bärande pelare satt han hopsjunken i halmbädden med armarna i kors över bröstet. Även hakan vilade mot bröstet. Han sov inte, men vilade så gott det gick med slutna ögonlock, trött efter att ha varit ute hos fåren i två timmar. Hela tiden verkade det som om 44-an skulle lamma vilket ögonblick som helst. Hon vankade oroligt av och an i lamningsbåset, som en äggsjuk höna. Det var precis vad hon var, fast i skepnad av ett silvergrått pälsfår. Den hopsjunkna gestalten med huvudet gömt under den svarta vidbrättade hatten var dock hela tiden på vakt. Hörseln var skärpt. Varje förändring av tackans andetag noterades. Ja, varje ljud som avvek från det normala uppmärksammades. Någon gång då och då höjde han på huvudet och iakttog sin kompis. Ingen förändring. Hennes bruna djupa brunnar till ögon mötte hans med ett ledset, smått förtvivlat, uttryck.

Normalt skulle hunden Bobbie ha varit med. Hon följde ju alltid sin husse vart han än gick eller åkte. De två var nästan oskiljbara. Hunden och fåren var dessutom vana vid och accepterade varandra, men vid lamning kunde tackorna vara lite nervösa. Därför hade hon fått stanna inne i värmen hos resten av familjen. Som förklaring till Old English Sheepdogen som inte fick följa med hade han sagt att hon skulle vakta familjen. Med detta hade hon låtit sig nöja och med en ljudlig suck sjunkit ner på hallgolvet. Hon fick ju trots allt en viktig uppgift ändå.
   Tätt tryckt intill hans högra ben låg Kajsa, en av gårdens gråbrunspräckliga katter. Hon såg lite lustig ut med sin hopringlade svans vid ryggslutet, ungefär som grisens knorr. Den blev bruten vid hennes födsel, av någon anledning, och har varit så sedan dess, orörlig. Stackarn har aldrig haft någon svans att vifta eller signalera känslotillstånd med. Nu låg hon där helt tillfreds i en spinnande kurrande tillvaro. My, Kajsas mamma, med samma färgteckning, låg lika tillfreds med livet i bakre hörnet av lamningsbåset. Den tredje katten, den vackra guldgula Tiger var tydligen ute på jakt. Han syntes i varje fall inte till. Med tanke på färgen skulle han väl egentligen ha hetat Lejon, men nu hade barnen bestämt Tiger, så då var det Tiger som gällde.

Plötsligt fångade något hans uppmärksamhet. Han var inte säker på om det var ett ljud bortifrån Pelles tillhåll, eller en rörelse i dunklet, som nått genom hans öron eller slutna ögonlock. Kanske var det bara en känsla av att inte längre vara ensam. Det var faktiskt lite otäckt eftersom han visste att alla andra som eventuellt skulle kunna dyka upp här låg och sov. Därför lyfte han mycket försiktigt, nästan omärkligt, på huvudet och kikade under det nedvikna brättet bort mot Pelles bås. Det var därifrån ljudet eller rörelsen hade kommit. I dunklet såg han först ingenting, men så avslöjade en liten rörelse strax bakom fårens foderbord, att han faktiskt inte var ensam. Där stod en liten varelse, en mänsklig sådan. Den stod alldeles stilla, i tron att den var skyddad för upptäckt av mörkret, och iakttog den till synes sovande husbonden. Figuren var inte längre än att den knappt nådde upp till foderbordets rygg, alltså omkring 120 – 130 centimeter. När ögonen hittat figuren och vant sig vid mörkret kunde Kjell se att det var en helt gråklädd person. Det såg ut som grovt tyg, kanske vadmal. På huvudet satt en liten spetsig luva. På fötterna mjuka skinnskor, ungefär som samernas näbbskor, men med en betydligt mindre spets. Kring midjan var ett läderbälte hårt åtdraget, vilket gav figuren timglasmidja. En lång stund iakttog de varandra, varandra ovetande. Det ser nästan ut som ett barn, men det kan det ju inte vara, inte så här dags på dygnet, tänkte Kjell.

När figuren tog ett försiktigt steg fram runt kanten på foderbordet såg han att det var en gubbe. Ansiktet var fårat som på en äldre man, med buskiga ögonbryn under den neddragna luvan, som han nu kunde se att även den var grå. Framför honom stod en gammal man i ett barns kropp. Tomten, en av de små grå, tänkte han. Visst sjutton är det tomten, trots att den här helt saknar skägg. Ansiktet var renrakat. Då hade jag rätt ändå, tänkte han, det finns en tomte på gården. Jag visste väl det. Vissa saker hade tytt på det, men först nu kunde han vara riktigt säker. Olof Görs-gården hade sin egen gårdstomte.

I samma ögonblick som tankarna rusade genom huvudet försvann varelsen. Precis som om den lille grå varit tankeläsare och nu förstod att han var avslöjad. Som bortblåst var han. Nu återstod bara mörkret vid foderbordets ände.
   Detta bligande på varandra hade kanske pågått ett par, tre minuter. Under den tiden hade 44-an satt igång på allvar. Denna gång gick det fort och lätt. Inom loppet av åtta minuter hade hon fött två lamm, en bagge och en tacka. Båda alldeles ljuvligt svarta, men betydligt mindre i storlek än vad hon brukade få. Men hellre små lamm och lätt födsel än stora lamm och svår födsel, med risk för att hon själv ska ta skada eller i värsta fall gå åt, eller föda döda lamm.
Katterna hade inte alls reagerat för den lille grå. De fortsatte obekymrade med sin spinnande rogivande sömn. Egentligen var det väl inget konstigt med det. Katterna och tomten kände naturligtvis varandra sedan lång tid tillbaka.

Trött men lycklig korsade Kjell en stund senare gårdsplanen in till den hägrande sängen. Lamningen, den sista för i år hade gått bra, och den lille grå, det är inte klokt.
”Jag visste det, jag visste det!” sa han högt för sig själv ute i den bitande kyliga vinden och slog högra näven i den öppna vänstra handflatan. ”Jag visste det! Det finns en tomte kvar på gården, trots att den varit utan djur i lagården i så många år, innan vi kom hit. Eller också har den lille grå flyttat tillbaka nu, någonstans ifrån. Kul!”

Bobbie lyfte på huvudet när han kom in i hallen, men lät det genast sjunka tillbaks i golvet med en ljudlig dunk och ytterligare en djup suck. Hon var visst, i alla fall, lite sur för att hon lämnats kvar inne. Han gav henne en klapp på bringan, utan något som helst gensvar.
Egentligen hade han lust att väcka sin hustru och berätta. Han motstod dock frestelsen. Det fick vänta till kommande morgon. Någon sömn infann sig dock inte, vilket faktiskt var väntat. Tankarna hade fått nytt bränsle och eldade på natten igenom. Morgonen mötte en mycket trött man som därför inte kom sig för att berätta nyheten. Den fick vila till kommande kväll då alla åter var samlade efter arbetets och skolans alla plikter.

Tomten drog sig tillbaka i skydd av foderbordets bakvägg när han upptäckte att han var observerad. Det hade inte varit meningen att visa sig för husbonden. Han gjorde ju bara sin vanliga kvällsrunda för att kolla att allt stod rätt till i lagården. Hästarna hade han sett till tidigare på kvällen. De hade rikligt med hö och vatten samt rent på golvet i boxarna. Fåren hade också fri tillgång på hö och vattenhinkarna var fyllda. Lammen hade fri passage till sin lammkammare när de ville vara i fred för alltför beskyddande mödrar. De kunde komma och gå som de ville. Dia tackorna när de kände för det, eller dra sig tillbaka för att leka med kompisarna, eller bara vila. Den lite bufflige Pelle hade också fått påfyllt trots att den stora baggen försökt att stånga honom i ryggen när han inte hade full koll på honom. Det var inte bara tomten som råkade ut för det. Så gjorde även husbonden. Det hade han sett vid flera tillfällen när han legat uppe på höloftet och spejat.

Vid kvällens tidigare runda förstod han att den sena 44-an skulle till att lamma under natten. Det var därför han gjorde det sena besöket. Kanske kunde han hjälpa till eller påkalla uppmärksamhet, på något sätt, om det skulle bli besvärligt. Då hade han upptäckt att husbonden hade kommit på samma tankar själv.
   Tomten upptäckte husbonden sovande, trodde han, på sin post. Det var just en snygg en, tänkte han. Hur ska jag göra nu? Ska jag väcka honom? Jag tror jag går upp på loftet och kastar ner lite hö i huvudet på honom, tänkte han. Han var just på väg att kliva fram till stegen när hatten sakta rörde sig uppåt. Jag ser allt, mer än du tror, tänkte han. Du är alltså vaken. Åtminstone halvvaken. Bra! Då väntar jag bara till jag är helt säker. Sedan går jag hem till gumman.

Synd att jag avslöjade mig, tänkte han när han drog sig baklänges förbi den sovande Pelle. Jag har ju klarat mig i flera år nu utan att bli sedd. Folket som bor här nu måste vara bra naiva som inte har förstått och avslöjat mig för länge sedan. Det är väl dessa moderna tider förstås. Ingen tror väl på småfolket längre, nu när man kan flyga kors och tvärs i rymden, för att inte tala om alla galningar som susar fram i bilar, traktorer, tåg, på motorcyklar och i flygplan. Annat var det förr när vi bara hade hästar som transportmedel. Då gick allt i makligare lunk så folk hade tid att tänka efter. Då fanns det utrymme även för oss. Då spelade vi en roll i det dagliga livet. Idag blir vi i praktiken överkörda och ignorerade. Men den här husbonden verkar inte så dum i alla fall. Kanske kan vi komma överens så att framtiden är säkrad för gumman och mig, för lång tid framåt? Jag hoppas det åtminstone.

Tomten smet ut genom bakdörren och gick över landgången ner på ladans baksida, mot skogen till. I mörkret följde han en upptrampad stig, genom den av fårlortar nedsmutsade snön i björkskogen, ner till den gamla rökbastun, för länge sedan ur spel. Det var åtskilliga decennier nu sedan den sista skinkan eller köttstycket röktes därinne. Nu var den ganska nergången och med dåligt tak. Men tydligen inte för dålig ändå. För det var här tomten hade sin bostad. Avståndet till ladan och djuren, som han månade om, var inte mer än cirka sextio meter. Ett idealiskt avstånd. Här fick de vara i fred, men ändå var det nära till jobbet. Ingen skulle heller komma på tanken att leta efter någon i den gamla gistna och ledbrutna timmerbyggnaden. Eftersom den använts för rökning så fanns ju en eldstad och rörskorsten. Det var alltså ingen konst att hålla varmt. Att ingen såg röken var däremot egentligen ganska konstigt. Men tomten visste hur detta gick till. En hemlighet, väl bevarad.

Nu smet han in genom luckan på husets södergavel. Den låg i källaren, inmurad i grundstenarna. Alltså under golvet och den timrade delen. Huset låg i en sluttning uppbyggd under århundraden av samlandet av stenar på den närliggande åkern. Dessa hade kastats upp i en stor hög. Denna hög hade en ganska stor utbredning, och var numera till stor del överväxt med gräs och mossa, men framförallt av al och asp. Den egentliga ingången i timmerväggen, ordentligt låst med hänglås, var på husets norra sida, som liksom dess östra sida låg en våning upp. På dess västra sida sluttade marken ner till södra gavelns låga nivå, där tomten just hade stängt sin lucka.
   Stallyktan stod kvar på hyllan omedelbart innanför luckan. Stearinljuset brann fortfarande, men det var inte mycket kvar nu av det, av rinningar vackert skulpterade, vita ljuset. Gubben tog lyktan, höll den framför sig och lyste sig fram, förbi några gamla trälådor fyllda med bra-och-ha-grejor, till den korta trätrappan som ledde uppåt. En lucka i golvet, ganska tung, som öppnades uppåt mot ytterväggens insida, ledde honom in i den goda stugvärmen i sitt viste. Han stängde luckan så ljudlöst som möjligt för att inte väcka sin kära gumma, utifall att hon låg och sov.

Det gjorde hon inte. Hon stod vid gjutjärnskaminen som susade hemtrevligt av brinnande björkved och spred en mysig värme omkring sig. Gumman hällde upp vatten i en kaffepetter i samma ögonblick som en pust av den kalla vinternatten följde med gubben in i rummet, innan luckan var på plats.
   ”Du vill väl ha en kaffetår Olof?” sa hon och satte fram två rejäla porslinsmuggar på det rustika furubordet mitt på golvet, utan att invänta något svar. Det hade aldrig hänt förut att han tackat nej, så varför nu?
   ”Ja, tack”, svarade han och slog sig ner på en trebent pall vid bordets kortända, den som var närmast kaminens goda värme.
   ”Vet du vad, Göta?” fortsatte han medan han sparkade av sig sina skor. ”Jag tror att vi äntligen har fått rätt sorts husbondfolk till gården. Djuren får tillsyn som de ska. För det mesta är det rent och snyggt i stall och bås, och grejorna på rätt plats. Det är bara dottern, Mela, som skulle behöva lite uppläxning för att…”
   ”Varför då?” avbröt Göta honom. ”Hon verkar väl trevlig och ordentlig.”
   ”Visst. Det är hon visst det. Men hon glömmer ibland att hänga upp ryktsakerna på krokarna … och sadlar och tyglar skulle må bättre av puts lite oftare.”
   ”Hon är ju så ung än. Du får inte ha så bråttom och så stora fordringar. Det kommer.”
   ”Du har nog rätt”, sa han. ”Som vanligt.”

Kaffet smakade bra och värmde gott i strupen på gubben efter nattens utflykt. Gumman drack mest för att hålla Olof sällskap. Det blev inte sagt så mycket mer. Istället tycktes båda sjunka ner i tankar, eller också satt de bara och beundrade sitt hem, sitt ganska ombonade hem.
Om husbonden skulle komma hit nu skulle han inte känna igen sig. När han inspekterade bastun i samband med köpet av gården var golvet delvis borta, väggarna var svarta av sot och fuktskadade på ett par ställen, orsakat av ett något läckande pärttak. Den ursprungliga eldstaden låg i källarvåningen, varifrån ett rör ledde upp till våningen i marknivå där köttet hängdes eller lades på hyllor utmed väggarna. Sedan fortsatte röret ut högt upp på östra långsidan. Både eldstad och rör var raserade vid det tillfället. Bara några rostiga rester liggande på de breda golvplankorna.

Golvet idag var reparerat och renskurat. Flera gamla trasmattor låg utlagda kors och tvärs. Alla var väl inte hela, men alla var renskurade med såpa uppe vid flytbryggan i sjön. Det syntes inte mycket av väggarna. Endast den södra väggen var blottad. Där såg timret rent och fräscht ut med ordentligt utförd tätning med mossa. I övrigt var väggarna gömda av textilier. Trasmattor, gamla filtar och till och med täcken prydde dem. Vissa kom från den gård tomten tjänade, men de flesta kom från gårdar runt om på bygden. Där hängde i triumf mitt på östra väggen det vackra hästtäcke som Mela förra året fått en ordentlig utskällning för att hon slarvat bort. Hon hade själv fått köpa ett nytt till sin Hagolas, som stod och frös några dagar den hösten, innan det nya var inhandlat. Nu hängde det här. Tomten var inte så noga med varifrån sakerna kom. Han tycktes tänka, behöver jag det så tar jag det. Utmed norra väggen, framför den dörr som faktiskt fanns där, men som var överflödig enligt nuvarande invånare, stod en grovt tillyxad skåpsäng, med en liten sittbänk framför. Också den utförd av stulet material. Det syntes tydligt att det var rivningsvirke från ladan när husbonden hade byggt om inför köpet av hästarna. Sängförhänget utgjordes av gardiner som tidigare hade hängt i mangårdsbyggnadens stora sal, men som lagts undan på källarstugans loft, med avsikten att så småningom hamna i en trasmatta. Sängen var bäddad med en kraftig mörkgrå filt med texten ”Försvaret” och tre kronor invävt. Mitt på dessa kronor tronade Tiger, mitt inne i sin skönhetssömn. Han var inte alls ute på jakt som husbonden hade trott. Det var alltså hit han gick när han försvann ibland. På väggen hängde också ett par mindre skåp, ett med lucka, det andra utan. Där fanns några tallrikar, både av porslin och av trä, träslevar, en visp, några glas, en stekpanna, en lergryta samt ett par små röda ljusstakar och en stor tändsticksask.

Bordet var tillverkat av gamla grova golvbräder med bockben under. Runt detta fyra trebenta pallar med sits tillverkad av golvvirke samt ben täljda av naturvuxna björkgrenar. På sängens ena gavel stack några naturpinnar ut. Där hängde varsitt ombyte kläder samt två luvor, en grå och en röd. Den röda tillhörde Göta som bar den när hon ville vara extra fin. I vanliga fall bar hon en grå, lika sin mans. Där fanns också två hattar. En svart vidbrättad sak, liknande den som husbonden oftast bar, bara några storlekar mindre, samt en något större hatt med toppig kulle. Den tycktes tovad av mycket grov ull och var betydligt mörkare grå än de övriga tomtekläderna. Ja, den var faktiskt nästan svart. Den bars bara vid speciella tillfällen. På golvet nedanför kläderna stod ett par läderstövlar med höga skaft, med röda textilband knutna över vristen. Den ursprungligen ljust gula färgen hade hunnit bli saftigt mörkbrun av alla insmörjningar med fett under åren.

Kaminen som stod i det sydöstra hörnet var av den typ som man brukar hitta i skogsarbetarnas rastkojor. Den hade spisringar på ovansidan. Därför fungerade den inte bara som värmekälla utan även för matlagning. Den var resultatet av en utflykt i skogarna nordost om Hällsjön för några år sedan. Den fyllde sin uppgift i den gamla rökbastun. Innertaket hade fått nya panelbrädor. Ja, de var väl inte nya precis. Det syntes spår av åtminstone ett par olika färger, trots idoga försök att skrapa dem rena. Vilken gård som fått avstå dem vet nog bara en, Olof. Golvluckan ner till trappan och undervåningen syntes inte. Göta hade rullat ut en trasmatta över den. Dels för att det såg trevligare ut. Dels för att det effektivare stängde ute kyla och vindens tjut. Faktum var att det var mycket tyst inne i kojan. Tydligen hade tomten varit mycket noggrann vid tätning av timmerväggar och tak.
   I hörnet bakom sängen stod Götas absoluta favorit, en liten gitarr. En stålsträngad ”parlor guitar”. Frågan är hur den kommit dit? Bäst att inte veta. Hon var numera riktigt duktig att spela på den. När Olof berömde henne för detta, då och då, såg hon närmast besvärad ut. Hennes kinder blev då ännu rödare.

Stallyktan som följt med Olof in, stod på en liten hörnhylla ovanför golvluckan. Den tog nu sin sista flämtande suck innan den slocknade. Nu lystes rummet upp endast av ett ljus nerstucket i en gammal ljusgrön literbutelj. Den stod mitt på bordet tillsammans med ett stort träfat, där ett äpple såg ut att längta efter sällskap. I övrigt var det bara de två urdruckna kaffemuggarna, varav en hade en bild av en röd sportbil samt texten M.G., på bordet. Tänk om husbonden hade vetat det. Han hade blivit galen. Hans mugg på ett bord i gamla rökbastun.

Konstigt nog hade Olof och Göta till slut accepterat att tiden har sin gång. Att utvecklingen inte går att stoppa. Tidigare tomtar strävade ju emot utvecklingen som bar med sig tröskor och andra maskiner. Idag var det maskiner överallt. Men även det går ju att leva med, om man måste. Man får bara tänka annorlunda. Och man behöver ju inte använda dem. Det räcker att se dem på avstånd och hålla sig undan. Olof och Göta insåg att de var representanter för de moderna gårdstomtarna. Trots närstående millenieskifte var de fullt verksamma på Olof Görs-gården i Gussarvshyttan. Men de var inte ensamma. Det fanns fler runt om i bygden. Naturligtvis inte lika många som för hundra år sedan, men de fanns bara man letade och var villig att lyssna och iaktta. Tyvärr så har nutidsmänniskan inte tid över för att fundera på vad man kallar övernaturliga varelser och saker. Därför går tomtar och annat småfolk som regel genom livet, nu för tiden, utan att upptäckas, vilket ibland kan vara positivt, men till övervägande delen negativt. Det känns ju alltid bra att uppskattas för den man är och för vad man gör. Att då leva i ett vacuum blir i längden tråkigt.

När Göta sköt spjället i kaminröret och tog med sig ljusflaskan till sängkanten låg Olof redan nerkrupen under den tjocka filten. Hon blåste ut ljuslågan och ställde ner flaskan på sittbänken utanför sängens fria långsida. Det blev becksvart i rummet. Hade kojan haft åtminstone en liten glugg till fönster så hade månljuset letat sig in och väglett henne. Men här var mörkret tjockt och kompakt. Hon lyfte in sina ben över sängkanten, trevade efter förhänget som hon fann och drog för. Sedan kröp hon ner intill ryggen på sin make i hopp om en liten kram, men tyvärr, han sov redan. Tiger, som blivit undanskuffad, travade runt en stund innan han åter slog sig till ro nere vid fotändan, mellan de två benparen.

2

Olofs inbyggda väckarklocka väckte honom som vanligt vid sextiden. Han klättrade försiktigt över sin fru och ut genom förhänget. Där repade han eld på en tändsticka och tände flaskljuset som han tog med sig till bordet.
   Eftersom kojan saknade fönster, och det därmed alltid var lika svart inomhus, hade han alltid en ask stickor i fickan. Det gick ju inte an att treva runt och leta om ljuset plötsligt skulle slockna. Det var alltså konstant natt därinne, men de trivdes ändå. Fast, det erkände han villigt, visst hade han funderat på att ta upp en liten glugg högst upp under nocken på sydsidan. Lite dagsljus och en strimma sol då och då skulle inte vara helt fel. Han jobbade på det. Det gällde bara att hitta rätt sorts fönster någonstans.

Snart hade han rykande het choklad klar, samt ett par stora smörgåsar med varsin redig fläskskiva på. Först nu väckte han Göta, men hon ville inte ha frukost på sängen.
”Larva dig inte”, sa hon, ”bara för att jag bär på en nisse behöver jag inte uppvaktas som en sjukling.”
”Ja, men…” protesterade Olof.
”Jag sitter hellre vid matbordet, så är det bra med det.”
Det var ingen ide att säga emot. Hon fick alltid sin vilja igenom. Så hade det alltid varit, ända sedan de träffades vid tomtekongressen i Bispberg för nästa fyrtio år sedan.
Inget mer blev sagt den frukosten. De åt under tystnad medan livsandarna sakta vaknade till. Kaminen började nu tydligt ge ifrån sig skön värme som spred sig i, och mjukade upp, deras nymornade kroppar. Olof iakttog sin kära på andra sidan bordet. Hon var alltid lika vacker, som en uppåtgående sol. Det lingula håret stod just nu på ända, men vad gjorde det. Det uppvägdes flera gånger om av hennes mörkblå djupa brunnar under den något fårade pannan. Näsan var liten, med en svag uppåtsväng, innan den tog slut ovanför fylliga läppar och en haka som pryddes av en markant grop. Kinderna var runda och mjuka och oftast svagt rosiga, så kallade äppelkinder. Hon var skönheten personifierad. Och hon var hans. Och i henne grodde en liten varelse, en pojke, deras gemensamma barn.
   Innan han reste sig för att gå till sina sysslor i lagården, blinkade han med högra ögat till henne. Hon log, nästan lite förläget såg det ut som, och gjorde en avvärjande rörelse med ena handen som om hon ville säga, ”Sluta larva dig!”

Morgonsysslorna var snabbt avklarade. Det gick mest ut på att titta till djuren. Att se till att alla mådde bra. Att inget konstigt eller oväntat inträffat under natten. I så fall måste han gå upp till mangårdsbyggnaden, sträcka sig på tå nedanför husbondens fönster, knacka tre gånger och ropa hans namn. Att slå larm var kanske den viktigaste uppgiften han hade som gårdstomte. Idag behövde han inte det. Istället klättrade han upp på loftet och lade sig på rygg i det väldoftande höet, i väntan på att gårdens folk skulle vakna och göra morgonsysslorna i lagården. Med händerna under huvudet stirrade han upp i taket och lyssnade till djurens välbekanta ljud under sig.

Här trivdes han. Han var född och uppvuxen på denna gård. Efter en tillfällig utflykt till andra sidan älven var han sedan några år tillbaks där han hörde hemma. 1882 föddes han av mamma Siri, ivrigt påhejad av pappa Nils, i den enkla bostad de då hade. Den låg under golvet i lagården. Den var mycket påver. Inga möbler, bara några lådor där extrakläder förvarades. Sovplatserna bestod av utströdd halm direkt på marken. Det var lågt i tak, så de vuxna var tvungna att gå krokiga hela tiden. Det var bara Olof som kunde kuta omkring obehindrat under de gamla stockarna, som bar upp dubbla, breda golvplankor, på vilka gårdens djur tillbringade den långa vintern. Någon matlagning att tala om gick inte att utföra. Därför var de praktiskt taget beroende av gårdens vilja att dela med sig. Det gjorde de också, så som de flesta gårdar av rang gjorde på den tiden. Man förstod att stå på god fot med gårdstomten. Varje torsdagskväll ställdes ett ordentligt grötfat ut på källarstugans loft, liksom vid större helger. Ibland kunde också någon smörgås eller fläskbit ligga bredvid. Endast vid ett tillfälle glömdes detta bort. Det var en av gårdens pigor som lovat att ställa ut gröten eftersom husbondfolket var tillfälligt borta på dopkalas i grannbyn. Hon glömde totalt bort sig tack vare en uppvaktande kavaljer. Nils blev mäkta grym vid detta tillfälle och straffade pigan följande morgon med utspilld mjölkhink. Det fick hon naturligtvis sedan bannor för av husbonden.

Den dåliga, ja egentligen urusla, bostaden gjorde att de som regel tillbringade all ledig tid uppe på loftet. Där var det mjukt och skönt i höet. Dessutom var det varmare där tack vare de levande kaminerna under dem. Tomtar är visserligen inte frusna av sig, men de tycker heller inte illa om lite värme.
   Ofta låg han och lyssnade till pappa Nils berättelser om gångna tider. Hur ”Gusshytta” såg ut förr i tiden. Då Olofs farfar levde fanns två hyttor i byn. Den ena uppe vid åns övre del, på gården Brändas mark. Den andra strax nedanför dammen vid vägskälet. Det har också funnits en vattendriven ramsåg vid bäckravinen söder om byn.

Några år innan Olof föddes skedde stora förändringar i byn. Flera gårdar försvann tack vare det genomgripande laga skifte som då drog fram i bygden. Under åren 1866 – 1870 flyttade flera gårdar ut från Gussarvshyttan till dess periferi eller till angränsande byar. Då försvann gårdarna Spritt, Brodds, Nirs Ols, Spers, Nygårds, Rasbo Jans, Has Enka, Efvers samt soldaterna Späckt, Asp och Spritt. Ingenting var sig riktigt likt efter detta.

När Olof var elva år flyttade nytt folk in i granngården Ders. De hade en son, Karl, som var lika gammal som honom. Ders-Kalle, som han genast döptes till, fick redan året därpå ansvar för hästvandringen som drog tröskverket. Han hade hand om två hästar som gick runt, runt i cirkel dragandes en kraftig stör, som i sin tur överförde kraften via hjul till tröskverket. En halvtimme i taget stretade de på, därefter en kort rast för både hästar och skötare. Olof, som fascinerat iakttog det hela från sin utkik bakom lagårdsknuten, kunde inte förstå att de klarade sig ifrån yrsel. Runt, runt på det sättet. Själv blev han nästan yr av att titta på. Han var avundsjuk på grabben som fick sköta hela jobbet. Däremot tyckte han inte om att Kalle misskötte hästarnas ryktning efter avslutat jobb. Det tyckte inte heller Ders gårdstomte om, som ibland gav honom rejäla örfilar. Tyvärr fattade inte grabben varifrån de kom och varför.
Olof som var intresserad av tekniska saker, trots att han var tomte, fattade genast intresse för det transportabla tröskverket och ångmaskinen, som hans egen husbonde skaffade vid sekelskiftet, tillsammans med Rasbos husbonde. Det var spännande att i säkert gömsle ta del av och lyssna till detta monster. Hans far däremot reagerade surt och negativt, på normala tomtars vis, på denna nymodighet. Dessa maskiner ambulerade runt i bygden, med hjälp av fem hästar, och utförde tröskning åt bönderna.

När byns första bil dök upp trodde Nils att undergången var nära. Hur skulle man kunna leva med sådana farliga vidunder på vägarna? Till råga på allt var det hans egen husbonde som köpt den. Det var en stor svart bil av märket Nash, årgång 1920. Återigen var Olof fascinerad, men förbjöds av sin far att komma i dess närhet. Detta hindrade honom inte från att störta fram till lagårdsfönstret, eller fram runt knuten, så snart bilen hostade igång. Hela tiden tillkom nymodigheter. I samma takt blev Nils allt mer övertygad om jordens undergång. Vad han inte märkte var att han med sina bekymmer istället bäddade för sin egen undergång. Han dog, och strax därefter hans hustru Siri, innan Olof Görs också tycktes dö. Gården avstyckades och djuren försvann. Ett tag fungerade den som uppehåll för veterinär David Sennings hästar. Han hade köpt gården, men lät de två gamla ungkarlarna August och Wilhelm bo kvar. Kort tid därefter såldes gården igen. Den blev nu sommarboställe. Nu var det definitivt undergång, även för Olof. Han levde nu ensam på en gård som inte hade någon uppgift för honom.

I början på 60-talet övergav han gården och gav sig ut på vägarna för att, om möjligt, finna en ny bostad och tjänst. I skydd av natten gick han landsvägen fram i riktning mot Kyrkbyn. De få trafikanter han mötte såg honom inte där han låg i diket och kurade. Strax innan normal väckningsdags vandrade han in i samhället. Vid den ståtliga gråstenskyrkan på höjden vek han av ner mot älven och hembygdsgården. I skydd av de låga timrade byggnaderna vilade han under dagen. Ingen mänsklig varelse visade sig där nere, en höstdag som denna. Endast en svart katt upptäckte tomten, som låg utsträckt på rygg, på en av bänkarna vid parstugans entré. Den nosade försiktigt på honom och gick snart vidare ner mot älvbrinken. Vid skymningen vandrade Olof vidare. Nu förbi prästgården bort mot bron, vid Landa, som skulle föra honom över till södra sidan av Dalälven. Han hade ryktesvägen hört att en av gårdarna i Bispberg behövde en ny gårdskarl, efter en mycket gammal gubbe som nyss lämnat in.

Allt hade gått bra fram till den lilla stugan där färjekarlen en gång i tiden bott, och där brofästet för flottbron låg. Ingen hade sett honom. Han hade alltid kunnat hoppa ner i diket om någon kom. Men hur skulle han kunna komma över bron utan att bli sedd? Där fanns ingenstans att gömma sig. Bara en plankvägbana, räcken på båda sidor och där utanför älvens kalla, strömmande, mörka vatten. I skydd av stugan satt han en stund och funderade på det till synes omöjliga. Så slog det honom plötsligt. Visst ja, osynlighetshatten. Den hade han ju med sig i en ränsel på ryggen. Den skulle kunna hjälpa honom över. Med den på huvudet skulle ingen kunna se honom. Han plockade upp den stora grovt tovade hatten. Han lade ner den lilla grå han hittills hade burit och placerade istället den toppiga hatten på sitt ljuslockiga huvud. Plötsligt var han borta. Inte ett spår syntes av honom. Han tycktes inte längre existera. Nu gick han med friskt mod ut på den lätt gungande bron, som flöt mycket lågt över älvens vatten.

Mitt ute på bron, på den upphöjda puckeln, dök plötsligt grabbarna upp. Två mopeder, en röd Puch och en blågrön Crescent kom farande emot honom. Grabbarna körde i bredd, naturligtvis, på den smala bron. De närmade sig i hög fart. En oundviklig katastrof väntade om inte… han hann inte tänka färdigt. Strax innan tomte och mopeder möttes sträckte den ena grabben ut armen och lät handen släpa på det finslipade räckets översida. Det skulle inte finnas plats för Olof mellan räcket och mopeden. Han tryckte sig intill det och försökte nästan pressa sin lilla kropp igenom det. Han lyckades med nöd och näppe undkomma den framrusande, illvrålande projektilen. Bara några millimeter skiljde honom från att fastna, antingen i pedalen eller i kopplingshandtaget. Vad han inte tänkte på var att den toppiga hatten nådde över räcket. Grabbens utsträckta arm högg tag i dess överdel och slet den av honom. Den var på väg nerför Olofs vänstra axel när han desperat lyckades få fatt i den och snabbt tryckte ner den på huvudet igen.
   Grabben tvärnitade och stoppade med en sladd på den hala vägbanan.
   ”Såg du?” ropade han till sin kompis. Kompisen fick stopp betydligt längre bort. Han vände och kom tillbaks.
   ”Vadå?”
   ”Jag slog i något med armen. Någonting mjukt. Jag fattar ingenting.”
   Han såg sig omkring, men ingenting kunde förklara vad som hänt. Rädd för att inte bli trodd och med risk för att bli kallad galen sa han, ”Jag tyckte precis jag såg något. Ungefär som en liten person. En gubbe kanske. Efter bråkdelen av en sekund var han borta igen.”
   ”Du är inte klok. Du tog nog för många bärs, i alla fall, i Säterdalen.”
   ”Nej, det är sant. Jag såg någonting.”
   ”Äh, larva dig inte. Vi är ju alldeles ensamma här.” Båda såg sig omkring, och det stämde ju. Inget syntes.
   ”Det var något! Men skit i det!” Han lade in ettan, släppte kopplingen och for iväg med slirande bakhjul. Kompisen hängde på.
   Olof pinnade på så snabbt hans korta ben tillät. Osynlig nådde han södra sidan. Hatten fick sitta kvar en bra bit förbi Bispbergshyttan. Trots detta gick han mestadels i diket. Ändå hukade han sig ner när något fordon kom. Nu tog han inga risker mer.

I Bispberg trivdes han aldrig som ersättare för den gamla gårdstomten. Han bytte därför till en annan gård i närheten, men inte heller den kunde mäta sig med Olof Görs-gården, som dittills varit hans hem. Han längtade hela tiden tillbaka. Den enda trösten var att han fann sitt livs kärlek under de här åren.

Tomtekongressen var ett av dessa år uppe på Bispbergs klack, mitt i sommaren. Det var första gången Olof var med på en sådan träff. Ett par hundra tomtar samlade på ett och samma ställe för dryftande av gemensamma intressen var stort. Mycket stort, tyckte han. Dessförinnan hade han aldrig träffat så många på en gång. Vid någon släktträff hade de kanske varit sju-åtta stycken. Aldrig fler. Här var tvåhundra samtidigt, i alla åldrar, både män och kvinnor. De flesta var klädda i grått, men rött förekom också i ganska stor utsträckning, och då framförallt i skjortor och luvor. Några bar skinnförkläden, troligen för att visa att de i huvudsak sysslade med hantverk, trä, smide, textil eller någon annan konstart. På fötterna satt mestadels bekväma skinnskor av näbbmodell i kort eller lång modell. Kraftiga snörkängor förekom också, då oftast på unga fötter. De flesta karlarna bar helskägg även om en del, likt Olof själv, var renrakade. De fanns även de som bar ett mellanting, i form av skepparkrans eller mustascher, både små och stora, tvinnade eller otvinnade. Barn sprang omkring och stojade. Grupper stod och pratade och utbytte erfarenheter och skvaller med varandra. Oftast män för sig och kvinnor för sig.

Olof kände sig lite blyg och rädd. Han höll sig hela tiden i utkanten och vågade aldrig lägga sig i diskussionerna som ständigt pågick, ofta flera samtidigt. Försöken att passera obemärkt i den stundtals täta trängseln gjorde att han egentligen inte uppfattade vad som avhandlades, bara lösryckta fraser då och då.
   ”Borde vi inte ta större del av skötseln av maskinerna idag?”
   ”Tyck ja mä. Vi kom ju ändå int ifrån di. Dä ä ju trots allt 1965 nu.”
   ”Absolut inte! Vi tömtar har int me sånt att göre.”
   ”Vi ska ta hand om djuren och inge annat.”
   ”Ja, men…”
   ”Nej, tyst nu! Inga protester!”

   ”Borde inte alla tomtar strejka ett tag eftersom nutidsmänniskan har glömt bort oss?”
   ”Sätt nån ut mat åt oss nu för tia? Nej! Int på min gård i alle fall.”
   ”Det är sällan man får något tack heller.”
   ”Vi strejker. Dä tyck ja mä.”
   ”Hur ska det gå till?”
   ”De funker int. Fölk ida är för dumme för att di ska märk nåe.”
   ”Tror jag också. Dom rusar fram genom livet. Märker ingenting, om vi så jobbar häcken av oss, eller struntar totalt i det.”
   ”Gör som jag. Lata dig så mycket som möjligt och sno åt dig det du kan.”
   ”Det är inte värdigt en tomte.”
   ”So what.” Äntligen fick den sprätten visa att han kunde lite engelska.
   ”Förra året såg jag Kari vänslas med grannens karl. Att hon inte skäms.”
   ”Å int ä ho vacker heller. Ja tyck dä ä han som ska skämmes. Han ha ju sitt på dä torre.”
   ”Hon lär ha gjort så förut.”
   ”Rykte, min käre vän. Varför kasta smuts? Är du så ren själv då?”
   ”Nej, vet du vad. Det var det fräckaste.”

   ”Hos oss har vi sju hästar i stallet nu.”
   ”Så då har du mycket att göra då?”
   ”Javars. Men dottern i huset är duktig, så det går bra ändå.”

   ”Min husbonde har fått in alldeles för dåligt hö i år, men det tycks inte bekymra honom. Jag önskar det var han som fick tugga på det i vinter, och inte hans fina fårbesättning. Dom kommer inte att må bra av det.”
   ”Gör som vi tomtar alltid gjorde förr i tiden. Bär hem grannens fina hö om natten.”
   ”Det känns inte rätt att stjäla.”
   ”Tradition min vän. Så gjorde vi alltid förr, men så blev det också kurr ibland när granntomten kom på det.”

Plötsligt bröt ett förfärligt oväsen ut i utkanten av klungan, alldeles i närheten av där Olof just då befann sig. Två tomtar slogs med varandra så att gräs och tuvor rök, inklusive luvor och hårtestar. Andra bildade genast ring och valde ut en favorit att heja fram. Larmet steg till ett öronbedövande ljud. Man hejade och skrek. Tomtarna pucklade på varandra så blodet sprutade ur näsan på den ena. Den andra hade en begynnande blåtira på gång runt vänstra ögat. Men ingen ville sluta. Vad de slogs om? Jo, förstod Olof efter ett tag, det var om en söt liten tös, som förskräckt stod en liten bit utanför de flerdubbla leden, bakom ryggarna på pådrivarna. Hon tittade blygt ner i backen med ledsen blick. Hon var klädd i en lång grå kjol, med röda knytband kring midjan. Blusen var av rött mjukt tyg. Inte alls så grovt som vadmal, som annars var det vanliga. På huvudet bar hon en röd luva, med nerhängande lång tofs, som förgäves försökte dölja ett bångstyrigt, lockigt, blont hår. Hela tiden försökte hon med pekfingret peta in några hårtestar i pannan, in under kanten på luvan. De ramlade genast ut igen. Kinderna var röda och runda. Hakan var liten och söt. Ja, hon var söt hela hon.

Utan att veta varför eller hur fann Olof sig plötsligt pratande med henne. Om vad kom han inte ihåg efteråt. Han fick i alla fall henne med sig bort ifrån den skränande hopen, utan att någon märkte det. De gick en bit bort i skogen och fram till klippkanten, där hela landskapet bredde ut sig framför deras fötter i ett hisnande perspektiv. Stora delar av Säters och Skedvis socknar låg framför dem, långt där nere. De satte sig på varsitt stenblock med benen dinglande framför sig. Så småningom förstod Olof att bråket gällde rätten att följa henne till och från hennes gård, och eventuellt på något utöver detta. Hon hade accepterat att följa med granntomten, en karl någonstans mitt emellan nybliven vuxen och medelålders. Detta tyckte inte en av hennes beundrare ifrån grannbyn om. Han tyckte han hade rätt på henne. Ålderns rätt. Han var nämligen inte en gammal gubbe, som han sagt, utan i samma ålder som henne. Detta hade utlöst bråket.

Den äldre accepterade inte att bli kallad gammal och den yngre ville visa att han var något. Själv gillade hon egentligen ingen av dem. Hon såg dem bara som följeslagare uppför skogsstigen till Klacken. Det var alltid bra att ha sällskap om något skulle hända, hade hennes föräldrar alltid sagt.

De hade mycket att tala om. Tiden gick fort. Att döma av ljuden bortifrån tomtemötet led det mot sitt slut. Ingen hade kommit till dem. Tydligen hade ingen saknat henne heller. I varje fall hade ingen letat efter henne. I så fall hade de varit lätta att hitta, då de inte på något sätt försökt gömma sig undan. När allt var tyst omkring dem, så när som på naturens alltid närvarande ljud, gick de tillsammans ner till byn. De trivdes tillsammans och bestämde utanför hennes lagård att träffas igen redan nästa dag. Tack vare henne började också han att trivas i Bispberg. Inte med gården, men med fritiden och hennes sällskap, som har fortsatt fram till denna dag.

Det tog tjugo år innan han återvände till sin födelsegård, det år han skulle fylla etthundra, och då i sällskap med Göta. Det var så hon hette.

Färden hem, för det var en färd hem, gjordes också med hjälp av osynlighetshatten. Inklämda bak på ett traktorsläp som skulle till Stocksbro kvarn vaggade de hemåt, nu över den nya betongbron som ersatt den gamla flottbron i Landa, genom Kyrkbyn och förbi kyrkan, som just slog sina nio slag om sommarkvällen, manande till bön och erinrande om de tre gånger tre hammarslagen på korset, och om den ödesdigra nionde timmen på Golgata. I gamla tider avstannade skedvifolket sina arbeten och böjde sig i bön. Så inte traktorföraren, och heller ingen annan nu för tiden. Allt rullade på som vanligt.
Storklockan, från 1637, som just klämtat har inskriptionen; KLOCKAN MED SITT LJUD, LOFWAR JEMWÄL GUD, OCH WIL SAMMANKALLA, UNGA, GAMLA, ALLA, TIL AT HERREN DYRKA, UTI SKEDWI KYRKA.

Göta, som satt obekvämt inkilad mellan två säckar, var ovetande om detta. Mycket nära intill satt Olof, som inte heller kände till detta. Med yttersta ansträngning hade de tillsammans lyckats vidga hatten så mycket att den nådde över båda deras huvuden samtidigt. Tätt, tätt tillsammans gjorde de denna krängande resa. Vid kvarnen lyckades de ta sig av, fortfarande osedda. Därefter vandrade de in på vägen mellan EFS-kapellet och gamla skolan. Grusvägen kändes bekant under Olofs näbbstövlar. Förbi Ingarvet, mellan Gusshyttesågen och Rasbo Jans, förbi den öde Rasbogården, förbi Dersgården och in på den kära gamla Olof Görs-gården igen. Nu var här nya ägare, som enligt ryktet hade startat fårskötsel, och därmed hade behov av en gårdstomtes tjänster. Det visade sig vara rätt.

De fann sig genast till rätta under lagårdsgolvet, men flyttade redan under första året till den gamla rökbastun, som numera var deras gemensamma hem. Och snart, mycket snart hem även för en liten nisse.

Tankarna på sin kära fick honom att resa sig upp ur det skönt doftande mjuka höet. Han rutschade utför stegen, klappade de djur han kom åt på vägen ut.

Göta hade pannkakor på gång när han steg upp genom golvluckan i kojan. Med sylt och grädde till var det en festmåltid.
   ”Du är fantastisk”, sa han och slök henne med blicken. ”Då menar jag både dig och din mat.”
   ”Äh”, blev svaret. Som vanligt hade hon svårt att ta komplimanger. Hon rodnade väldigt lätt och undvek därför hellre att utsättas för dem.