Min barndoms dröm

var nog att dirigera

en stor orkester

Minns radiogrammofonen

i vardagsrummet

av snyggt träslag

Hur jag än dirigerade

spelade musikerna

sin egen musik

Jag kände mig ändå

som en del av det hela

Hur jag än viftade

med mina armar och

stampade takten

Han gav mig en lektion

i ljudens känslor och

visade på konsonanternas

kärva hinder för en ordfantasi

som trotsar all beskrivning

Tiggerskan sjöng

i tunnelbaneuppgången

nära Allhelgonakyrkan

Den gamla poetissan sa

att om man inte vågade

blotta strupen

var inte poesin något värd

När han mediterade

hörde han hur kolsyrans

bubblor sprack i glaset

Sörjer min oförmåga
att ta in vad min far erbjöd
i min barndom.

Som att växa upp i ett bibliotek
och grammofonarkiv utan att fatta
dess värde.

Minns fortfarande H C Andersson
i halvfranska band som jag bläddrade
förstrött i.

Upptäckte mellan serietidningarnas
Vilda Västern att uppslagsböckerna
dock gav mig stor behållning.

Det ena ordet och begreppet
gav det andra och kunskapen
byggdes på utan ansträngning.

Den personligt psykologiska
konsekvensen blev senare
att vad jag än gjorde genom
läsning och prestationer,

fanns det alltid
ett svart hål av okunskap
som aldrig kunde fyllas.

Vid närmare eftertanke
insåg han att det var
biograffilmens matinéer som
varit den viktigste inspirationen
under barn- och ungdomsåren.

Gick även på barnförbjudna filmer
om bl a Koreakriget med Alan Ladd
som gav honom svåra mardrömmar.

En lyckad dag

som började med en diktares fråga:

”Vilken relation utmanar dig idag?”

Klockan elva får jag besked om

att prostatacancern är under kontroll

Klockan tolv kommer den nya diktantologin

med brevbäraren: #poesimotrasism

Klockan tretton skrapar jag trisslotterna

och upptäcker att jag bara förlorat 40 kronor

Och sen föll den första snön

dock först som regn och hagel

En god nyhet sa kontaktsjuksköterskan

- Det finns inget att oroa sig över!

- Men jag var ju på utraljud och man

hittade ju bråck både här och där.

Husläkaren brydde sig inte. Så nu undrar jag

vad specialistmottagningen säger.

- Jag råkade träffa din urolog för en stund sedan

och hans enda kommentar var denna.

”Det kan och ska han glömma!”

Min första poetik handlade nog om

att uttrycka en länge känd frustration.

Eftersom jag hamnade i haiku- och

tankaformatet blev formen och 

formatet viktigt.

Så småningom utvecklades två tankar:

ett evighetsperspektiv och en önskan

om att dikta det ingen annan diktade om.

Jag var trogen dessa tankar i många år.

Klagade dock varje år över dess begränsning.

I höstas bestämde jag mig för att skriva

med fri form och med fritt valt innehåll.

Evighetsperspektivet pensionerades.

På grund av den privata situationen

med åldrandet och tilltagande krämpor

blev jag inspirerad av Jörn Donners Mammut,

där han varvar dagboken med återgivandet

av yttre och inre händelser.

Och just där befinner jag mig nu.