Det finns poesi och så  finns  det  poesi, dvs, sådan
som endast  poeten  själv är  förbehållet  tolka  rätt,
den  sorten  som  kan  liknas  vid   politikers   fikon-
språk, och som ej av vardagsfolk begrips, och  man
kan tro  att  detta  språkbruk  enkom  är  till  för att
inte avslöja den  innersta  andemeningen i dess  av-
sikt,med maskeringsstrategisk taktik.

De som ägnar sig åt kritiska  analyser av poesi men
inte producerar  något  av poetiskt  värde  kan  jäm-
föras med reccencenter  på en  kultursida  eller  lek-
tör på ett  bokförlag, eftersom de anser sig kunniga
i vad  som  kan  betraktas   som  god  poesi  och hur
denna ska utformas i skrift,  men  klarar  inte av att
utforma denna själva, och  inte  sällan använder sig
av en "pragmatisk eufism"  i  sin  avunds hämnd för
deras egna praktiska inkompitens  i att utöva denna
ädla konstart,dit poesidiktande kan räknas.

God och dålig poesi är alltid sig själv närmast, och i
det poetiska öppna landskapet finns inga lagar som
stänger in,begränsar och förbjuder,där är poesin fri
som fågeln och med lika många stilar som det finns
fågelarter.
                                              *