Vid första träffen kändes det som en anställnings-intervju, som hembiträde.
-Jag tycker, jag vill ha, jag gillar inte....

Det är någon bakom mig i restaurangen,
-kolla det sitter en man bakom dig.
Och sedan, när dina relationer blir som mina,
var det då du först träffade mig?

Jaha, och?

Sen började det...

Det outtalade;
Du ska fixa det här eller så är jag hård mot dig.
Det jag gör mot dig kommer(inte)lämna några spår,
ingen ser, ingen i samhället kommer att bry sig om..
Det är bara jag och din kropp.
Du håller dig borta från oss.

I din hårda behandling av mitt psyke,
ja, där kröp jag på golvet i min ensamhet.
Och när mina barn inte längre ville träffa
mig och min id-identitet försvann, utanför.

Då dog jag och vaknade igen...

(Som ett reptildjur i min spegel, där såg jag det).

"Automatvapen när smittan är luftburen, är ingen poesi-mer.

Det är ingen sjukdom, smittan som är luftburen.
Det är Spöken.
Vi måste ha nått gränsen, genom något på något sätt.

Det är i livet efter detta som vi ska stå starka.

There is no disease, which is airborne.
The ghosts.
We must have reached the limit
through anything in any way.

Det här är ingen bra översättning,
Finns det en översättare här hos poeter?