Den ödmjuka skönheten, sitter inte i skrattet
eller ens leendet, utan  i  vemodet  och  tåren.
som i tysthet rinner nerför en kind till melan-
kolins källa som i ödmjukhetens och tacksam-
hetens sjöar,även kan utgöra glädjens hav.

Skrattet är måhända förlösande, men en stör-
ande krusning på den kontemplativa ödmjuk-
hetens yta.

Sensibla  själars   gemenskap   kommunicerar
utan ord och ljud som utgörs av det tysta språ-
ket

                                         *