Jag gick en solig skön dag i Kungsholmen på 1900-talet. I källarvåningen på en äldre vacker fastighet såg jag in i en massa små miniatyr-världar. Nedanför de små gamla stentrapporna levde dem. En optiker. En resebyrå. En fotvårdare. Ett parfymeri. Det var många olika företag och ovanför dessa på första våningen, fönster in till olika hem.

Alla innanför fönstren var sysselsatta med sina respektive göromål. Flitiga och engagerade. Optikern står lutat och djupt försjunken över något som han tittar på genom sitt förstoringsglas. I parfymbutiken fejade och dekorerade en parant mogen Quinna med konstfärdigt uppsatt hår. En riktig dam. I resebyrån visar en kvinna broschyrer vid ett skrivbord, där det sitter en ung man och kvinna och lyssnar. Kanske planerade de sin smekmånad? Inne hos fotvårdaren ser jag bara ett skuggspel bakom en ljusgrön rumsdelare i tyg. Därinne ligger säkert någon i goda händer och får sina fötter ompysslade.
Ovanför lokalerna är det fönster till olika hem. I ett fönster skymtas en välmatad bokhylla, med böcker kors och tvärs. I ett annat fönster sitter en docka och bakom skymtas en barnstol till hälften övertäckt av en orange jacka. I ett fönster ser jag att en gitarr hänger på väggen.

Jag får klaustrofobi när jag tittar in i de olika fönsterna, dessa olika små företag och hem. För ingenstans skulle jag vilja sitta "fast" jag är hellre LivsMysterieDetektiven som betraktar och tittar, men jag hälsar gärna på, och jag skaffar mig oftast lätt Access i de olika lägrena och grupperingarna. Blir välkomnad.

Jag är nog väldigt oförstående rent allmänt att så många vill gruppera sig ofta till priset av anpassning. Nu tänker jag på sekter, tuffa idrottsklubbar, religiösa gemenskaper och folk som väljer vissa kretsar. Det är obegripligt för mig. Även om någon försökt förklara så kan jag inte ta till mig det.. Därtill vill många ha en ledare, eller så vill de följa en slags ström. Jag blir väldigt förvirrad då jag tittar in. Jag är här, själv. Kan gå vidare när jag vill.

Vi betraktare skapar våra egna föreställningar jag har alltid känt ett utanförskap, men frivilligt... Jag vill inte in.

En familj, så många viljor, liksom, jag beundrar dem som får till det.
Jag vill bara ha EN (the choosen one) att dela mitt liv med utöver nära intima och förtroliga vänner.

Det finns de som går förbi hem, som hör barnens skratt genom fönstren och som ser tecken på familjeliv som de betraktar och så känner de sig utanför. För många uppstår då en vemodig längtan och frågor som:
"De ser ut att ha det bra. Varför finner inte jag någon att leva med?" eller "Skulle livet vara så här? För mig?" och liknande tankebanor, där några känner lite vemod, vanmakt och någon kan till och med uppleva en slags gnolande sorg.

Handen på hjärtat, skulle Du rent hypotetiskt "köpa grisen i säcken" och utan att veta något - om Du fick chansen - omärkligt smälta in i familjen och leva ett år med dem? Familjen innanför fönstret. Det kan sluta hursomhelst. :-) flipp eller flopp.
En spännande tankelek.

Kanske ligger det något i uttrycket:
Borta bra men hemma bäst? Och hem är väl hjärtat?

Eller vill Du se vad som händer bakom fönstret där - i ett år?

______________________________________________

© ORD & SELFI och bild från Kungälv (från 2014)
DominiQue NVC Costa
Våren 10 April
KÄRLEKSKAPITALETS ÅR, 2016 eft.Kr

OBS!
Jag tackar på förhand för eventuella applåder
och kommentarer här öppet, och ej via mail:
Varmt Tack ♥ Jag älskar om Du läser mitt hjärtas Ord ♥

___©___EN QUINNA UTANFÖR FÖNSTRET

Ingår i pågående bokprojekt:
___©__ EN SINNLIG QUINNA
Med:
Berättelser, funderingar och betraktelserna i åtrå, sensusalism, existensialism, passion, spiritualitet, magi och kärlek med en touch av mirakel. Om Quinnlig urkraft och frigörelse av präglingar, prestigelös strävan efter det Sanna nakna hjärtat. En kärlek och ridderlig hyllning till Gudinnan, Drottningen, Quinnan inom oss. Quinnan i mig.
https://www.poeter.se/Las+Bok?book_id=5624