i frostiga skogen fanns skuggan

den av mig lämnade skuggan

jag lämnade skuggan i skogen

ville inte att den förföljde mig

den var så elak mörk och kall

jag satt i mitt fönster då jag hörde

berget ropade mitt namn i natten

bad mig att komma med mitt ljus

jag var inte medveten om ljuset mitt

först när berget ropade ut förstod jag

tvingades genom skogen för att nå berget

var rädd att skuggan skulle komma efter 

släckte mitt ljus för att ej hittas av skuggan

fann en stark energifylld glädje stråla inom

över den kraft och det mod som jag vunnit

tacksam över att ett berg kände mitt namn

gick jag stolt för att stötta berget som ropat

berget bad mig om hjälp att förlösa hennes son

en bumling tog jag emot i min nu ljusa famn

han gnydde, jag lade honom vid bergets barm

beundrade knytet, bumlingen somnade tryggt

stjärnorna gnistrade på den djupblå himlen

berget sjöng sin vaggvisa vänd mot gryningen

när morgonen steg upp vandrade jag åter hem 

skogens stig lyste rubinröd och skuggan flydde

i sängen låg jag och funderade på upplevelsen

förstod jag misstagit mig kände åter mitt ljus