genom sina stormbyars sista andetag

längs skelettets spruckna klarinetter och

med löven spridda över venus bortåt mars

lämnar han jorden

djupt ned i gatan

ser jag hans skrattande hjärtslag sväva

i störtregnpölar upp längs mina cykeltrampor

alltjämt på hemväg

grävandes vår stjärnkupol sakta fram

ur nästan hundrafaldig höst