Poesihungern var omättlig i poesiverkstan.

Nattetid var det alltid fest,där man konsumerade all slags poesi som hade tillräcklig potential nära poesislukande hjärnor,som borrade sig in i den innersta essens av varje poets andemening,där varje dikt utgör tecken på liv som förbrukas av läshungern.

Oftast blott ett minne kvar,om ens det,för det ska mycket till för att mätta den omättliges poesihunger,som vanebildad likt opiatens ständiga rus.

*