En stund senare anlände de till Järna och Eneskolans byggnader syntes, det väckte minnen hos Jan, samt de två hästarna i hagen vid ån som betade i skymningen. De svängde vänster mot gamla Fläkten, som hade bytt namn ett antal gånger att ha blivit uppköpt av ABB, villan rakt emot Kungsörnen var Annas föräldrars hus, två våningar och klassiskt falurött med vita husknutar. Hon parkerade framför grinden till sina föräldrars hus, Hon tittade upp mot bron och Storgatan, det var lugnt verkade det som, bara några ungdomar som hängde med sina cyklar vid bron. De gick in och hängde av sig ytterkläderna i farstun, Johan satt vid morfars byrå och spelade schack på datorn, han var otroligt duktig. Han tittade inte ens på sina föräldrar när de kom fram för att hälsa honom, han tittade som vanligt stelt på dem, han var autistisk och de hade vant sig med hans tomma blick. Även läkarna hade sagt att han behövde lugn i vardagen och de hoppades att livet på landet skulle hjälpa honom, det skulle inte bli lika mycket trafik i hans omgivning.

- Hej Johan, vad gör du? Anna pratade mjukt och väntade sig inte att hennes son skulle titta på henne.
- Jag spelar schack. Svarade Johan torrt.
- Ja, vi ser det och du är duktig. Jan tittade stolt på sin son som snart skulle fylla åtta år.
- Vill du spela, pappa?
- Gärna, men inte nu, vi ska snart äta.

De gick bort till köket, Jan funderade på hur Johan skulle uppleva huset, i hans inre tänkte han mer att han inbillade sig saker för att huset väckte minnen och att allt skulle bli bra. I och för sig så skulle han gärna låta sig vägledas av sin pappas ande, även om han tänkte att det mest var minnen som spelade honom ett spratt. Jenny och Mikael stod där i köket, båda var runt sjuttio år gamla, väldigt aktiva och reste mycket. - Livet är för kort för att slösas bort. Det sa Mikael jämt och ständigt, särskilt efter hans hjärtinfarkter, han ville njuta av livet medan han kunde.

- Så huset är rent nu?
- Ja, mitt gamla rum är redo med.
- Jag tror ni gör det rätta för Johan. Sa Jenny med lugn i rösten och hennes pigga blick bakom det lätt rynkiga ansiktet försäkrade dem om att de hade tagit rätt beslut.
- Ja, mindre intryck än från gatan på Södermalm.
- Du trivdes ju aldrig i Stockholm, men Anna är ju en storstadstjej. Mikael blinkade mot Jan och flinade.
- Det blir nog bra det, med tåget härifrån så tar det ju inte ens en timme för henne att ta sig till Stockholm, samt att Södertälje har ju redan allt som behövs för en partytjej.
- Jo tack, då får du allt visa mig storstan, förlåt tokstan.
- Ingen fara, det finns trevliga ställen där, samt Kafé Tratten är trevligt.
- Men det är inget uteställe …
- Nej, men jag tror att Johan uppskattar lugnet där.
- Torekällberget får ni ju gå upp till, det är trevligt där en fin sommardag.
- Ja, fast vi får ju tänka på Johan.

Jenny rörde om i grytan, samtidigt dukade Mikael bordet och de vägrade ta emot hjälp från sina besökare, de var stolta över att kunna göra sina sysslor. Så Jenny skickade dem till Ica i centrum för att köpa lite dricka, hon visste att det inte behövdes, men det var för att få dem att känna sig nyttiga.

En timme senare så satt de alla vid bordet och Johan satt artigt på sin plats, åt lite stelt, med koncentrerad blick på tallriken. Sjömansgrytan var lätt en favorit för honom, samt att han jämt ville ha rödbetor och vatten till maten, han var inte så förtjust i läskedrycker.

- Smakar det bra?
- Ja, jag tycker om det. Johan svarade med en tom blick på sin pappa, mörkbruna ögon som lätt kunde uttrycka känslor.
- Ja, det är gott med sjömansgryta.
- Inte så mycket att göra med honom, men han gillar ju sjömansgrytan.
- Ja, det är gott, men jag minns att jag ville inte äta det när jag var barn.
- Nej, men berätta varför.
- Jag trodde att den var gjord av sjömän. Jan flinade när han sa det och de andra skrattade.

De satt och pratade en lång stund efter maten och Johan tittade på dem med sin tomma blick, Mikael sökte upp ett spel åt honom. Johan kikade på spelet som hette Sudoku, han tittade på exemplen om hur man spelar och förstod direkt hur man spelade, han satt väldigt koncentrerad och hans blick var livlig. De avslutade kvällen med en fika och de gjorde i ordning sig för att åka hem sent på kvällen.

En stund senare efter att ha sagt adjö och kramats så satt de alla i bilen nu, den här gången körde Jan den. Det hade börjat regna och mörkret på den smala landsvägen var inte det som han gillade när han körde med sin dåliga syn, som närsynt så var han ju känsligare för ljusen från bilarna. Anna tittade till Johan med jämna mellanrum som satt med sitt elektroniska Sudoku som Mikael hade gett honom, hans blick var levande. Hemresan gick bra och den här gången öppnade de bommen för att köra upp till huset med bilen, det var inte lika skrämmande som att gå upp för allén till fots i regnet. Jan ställde bilen och lyste upp entrén med lysena, Anna befriade Johan från bilbältet och tog honom i handen för att ta honom till huset, då var hans blick tom igen, fast han tittade på en kråka som satt på räcket i hörnet. I övrigt så följde han med sin mamma till sitt nya sovrum, hans pappas gamla sovrum, Jan hade tagit bort sina affischer på Motörhead och Twisted Sister, han hade lagt dem i en låda på vinden, samt sina gamla LP-skivor, han hade gjort i ordning en liten hörna på vinden där han kunde lyssna på sina skivor, de hade installerat en gammal fåtölj där. Han klädde av sig när Anna sa till honom och borstade tänderna, han fick välja en plats för att ha sina saker på i badrummet, hans föräldrar tittade noga på vad han hade valt som plats och såg till att inte använda samma hylla i badrumsskåpet. De satt båda bredvid sängen när Johan skulle lägga sig, de ville visa att de var där för honom. En kort stund senare så sa de god natt och reste sig upp, började gå mot sitt sovrum, då lyfte Johan högerhanden och pekade mot fönstret där kråkan satt och sa lugnt. - Farfar är där.