Den närmaste tiden gick bra för alla där i huset, Björn vakade över dem och verkade tycka om Johan, det hände att saker försvann som teskedar när de fikade på verandan, men de låg jämt på brädan till Johans fönster, så de hade känslan av att Björn ville ge honom presenter. Ibland hörde Jan sin fars röst mitt i natten. - Jag vet att du borde ha lyssnat på mig, men det har du aldrig gjort ändå. Det var en oro i rösten, ibland hörde han. - Min älskade son, jag vakar över dig, men den här gången se upp med henne.

En dag bläddrade han igenom sina föräldrars fotoalbum och det låg ett kuvert i det med hans namn. Han öppnade det gula kuvertet, som hade varit vitt en gång i tiden, det låg ett brev i det som var skrivet strax innan hans pappas död.

« Älskade son.

Jag skriver dessa ord med stor sorg och rädsla, inte för att dö, utan för din skull. Jag är medveten om att du kommer att ärva huset, men jag är rädd för att den vita damen kommer att förfölja dig. Jag har lärt mig att en häxa brändes till döds här där mitt hus är byggt och hennes ande vill hämnas på sina bödlar, hon har sagt att hon kommer att förfölja deras ättlingar. Det jag har fått reda på genom släktforskning är att en av våra förfäder var den som brände henne till döds. Johan Axelsson var bödel till yrket, det som jag har fått reda på genom de gamla kyrkoarkiven. Jag vet inte hur stor sanningshalten är, men jag har sett en kvinna uppenbara sig med en blick fylld av eld.

Det händer saker om natten, en kvinna viskar i mitt öra att jag ska lida för mina förfäders skull, en vacker dag så kommer hon att ta med mig till dödens rike. Det sker oftare, även dagtid nuförtiden och det är ofta en kråka där som vakar över mig, det känns som om det är min pappa som vill varna mig. Jag vet att det låter otroligt, sen har du aldrig trott på det övernaturliga. Jag trodde inte heller på det innan de mystiska händelserna, saker som flyttas om nätterna och det börjar med småsaker. Den senaste tiden har den gamla bokhyllan i ek börjat ramla, inte ens jag orkar fälla den, vi har fått lyfta den tillsammans.

Jag vet att du inte kommer att tro mig, men jag behövde berätta om det som händer mig och för min egen del så är jag inte rädd, min tid är ändå snart kommen, men du är fortfarande ung och du har en son att älska, mitt älskade barnbarn Johan, ta väl hand om honom.

Jag älskar dig så mycket, min älskade son.

Björn Axelsson »

Jan skakade när han han hade läst färdigt, det pågår något mystiskt på den här platsen, i det här huset och det är bundet till hans familj. Han kände rädslan ta överhand, precis som sin far så oroade han sig mer för sin son än för sig själv. Han tittade oroligt mot fönstret och där satt Björn som tittade på honom, blicken var stadig och det verkade som om kråkan ville säga att han vakade över honom.

- Vaka över Johan, min son är viktigare än vad jag är.

Det kändes som en hand på högra axeln, samtidigt som en mörk röst viskade i hans öra. - Det är dig jag oroar mig för, älskade son.
- Jag vet det, pappa och jag saknar dig.

Anna stod i dörröppningen till vardagsrummet och tittade oroligt på sin make, han var likblek med ett brev i hans händer. Samtidigt såg hon kråkan, hon begrep inte varför kråkan jämt var där.

- Vad är det med dig?
- Jag vet inte, men pappas brev skrämmer mig.
- Men han var ju excentrisk enligt dig.
- Ja, men tänk om det är jag som hade fel …
- Då hade du fel, inget problem med det. Anna tog emot brevet och läste det, hon tittade på Jan efteråt. - Det är ju vad du beskriver, innan du läste det vill säga.
- Just det, därför är jag orolig. Fast jag vill inte tro på en hämndens ande.
- Det känns otroligt om det skulle vara en ättling med, men vem vet …
- Vem vet? Det är frågan, men ingen ska skada min son!
- Spöke eller ej, ingen ska röra honom.

Kråkan hade flugit iväg och satt sig på brädan till Johans fönster, han satt där som om han vakade över Johan. Johan pratade ofta med kråkan. - Hej farfar, jag ser dig. Det var de få stunder som Johans blick var livlig och hans mörkbruna ögon var fyllda av liv, något hände när kråkan satt där på brädan.