Jan satt i hörnet av biblioteket och letade igenom böckerna om Järnas förflutna, det var en gång i mitten av 1600-talet som häxjakten hade pågått i orterna, framförallt kvinnor som var duktiga på läkemedel hade förföljts, Carl Johan Robertsson hade skrivit en bok om häxbränningen, han nämnde i förordet att en släkting till hans förfäder hade bränts på bål, han var ättling till en oäkting. Det nämndes inte så mycket mer än så i förordet, Jan satt och bläddrade i boken om Järnas historia trots att inget intressant fanns i den, han hoppades på att finna en ledtråd trots allt. Hans ögon visade ett febrilt arbete även om hans armar låg stilla, axlarna var spända och trots hans lediga klädsel så syntes det. Han var klädd i en pullover och jeans. Fröken Olsson tittade han på som satt bakom disken, hon hade inte förändrats sen han var tonåring, samma smala silhuett som vanligt, fast någon rynka hade lagts till även om hennes torra leende bestod. Han försökte minnas var Carl Johan hade bott någonstans, han var en eremit och handlade bara någon gång i veckan. Han läste igenom ett kapitel som nämnde Axelsson, en bonde med en större gård söder om Järna ner mot Mölnbo hade haft en piga som hade anklagats för att vara häxa, Efwa nämndes ett par gånger och han tyckte han såg Jansdotter nämnas i artikeln, men det var inget säkert med namnet stod det.

En stund senare så gick han mot utgången och tittade upp mot storgatan genom fönstret bakom disken, fröken Olsson tog stelt hans lånekort, inget hade ändrats där tänkte han. Han la boken om Järnas historia på disken. - Du arbetar fortfarande här ser jag.

- Ja, du är den lille sparveln som jämt satt här, Janne kallades du.
- Ja, det är jag och du kände igen mig.
- Dina ögon har inte förändrats, men du har växt upp till en stilig man.
- Tack, du har inte förändrats heller.
- Har du hört om Carl Johan som skrev boken?
- Nej, han dog strax innan du kom tillbaka, men hans dotter Jannika har tagit över hans hus vid ån i Ytterjärna.
- Nej, det var tråkigt och jag som skulle vilja veta mer om historien.
- Försök med Jannika, hon delar sin fars intresse har jag hört och hon har ofta varit här.
- Hur ser hon ut?
- Rödhårig med gråa ögon, en vacker kvinna med ett mystiskt leende.

Jan log och visade sin vigselring. - Jag är tyvärr redan gift och har en son.

- En son, grattis och det måste vara underbart med att se sitt barn växa upp.
- Ja, jag älskar honom, men du vet hur det är.
- Ja, fast välkommen tillbaka till bygden. Jag antar att du inte kommer att vara här lika mycket som när du var barn, men du är välkommen.

Hon var alltid lika artig med sitt torra leende, det var bara med vissa som hon öppnade sig och hon visste att han hade jämt velat sitta själv här för att slippa sina plågoandar som ung. Hon kikade på Jans osäkra steg när han öppnade glasdörren till trapporna och gick uppför dem. Hon nickade till honom när han passerade det lilla fönstret ovanför henne, han lyfte sin vänstra hand och log varmt. Trots att hon gillade Jan sedan länge var hon alltid lika stel i sitt ansiktsutryck.

Jan satt i bilen bakom servicehuset i centrum, hade sin mobiltelefon i handen och sökte på Jannika Robertsson i Järna, hoppades att hon hade kvar samma efternamn som tidigare. Han fann en Jannika Jonsson i Ytterjärna, men ingen Robertsson, tydligen bodde hon vid Ytterjärna kyrka så han bestämde sig för att besöka henne och ringde ett kort samtal till Anna för att säga att han skulle komma lite senare, hon var ledig så hon sa att det var inga problem med det. Han startade bilen och svängde ner mot södra Järnvägsgatan, körde sedan uppför backen mot apoteket där han svängde höger mot centrum igen, stannade framför posten och tittade på gamla cykelaffären, Tomten hade gått i pension sen länge, men mindes när han hade köpt sina fiskegrejer där som barn, tills han hade börjat ta tåget till Gnesta som hade ett större utbud. Någon tutade bakom honom, han hade svävat bort i tankarna och han försäkrade sig om att han kunde svänga till vänster mot kyrkan, den vita silhuetten som lyste där vid stoppet i slutet av Storgatan, han tänkte på sin familj som var begravd där samtidigt som han rullade laglydigt förbi församlingshuset och slutligen själva kyrkan. Efter att ha svängt vänster mot Södertälje och kikade på den gamla smedjan vid vägen så passerade han bensinstationen med sin krog där han hade hängt som ung, många bra band som hade spelat där. Han såg Saltå Kvarn i horisonten, ett kafé som antropsoferna drev fanns där, det var helt okej även om han inte var så förtjust i deras kaffe. Han såg solens strålar spela i Järnafjärden i solnedgången och tittade på molnen som verkade visa att det skulle regna. Han körde förbi motorvägen och Saltå Kvarn för att sedan svänga upp mot Vidarkliniken och kulturhuset, arkitekturen var ju lite speciell med den ljusblåa färgen och de runda formerna, han hade ju sett dem som barn och tänkte inte så mycket på dem. Däremot tittade han efter ett gammalt rött hus vid kyrkan, lite längre bort än den gamla gården och lita avskärmat från vägen. Han fann det gamla huset med vita knutar, det var välskött och nuförtiden så fanns det rosor framför huset, en gammal Golf stod framför huset så han hoppades Jannika var hemma.

Jannika hörde ett ljud och såg en Peugeot 406 rulla in på gården, en man som hon tyckte känna igen, fast det var länge sen hon hade sett honom. Hon såg mannen kliva ur bilen och med osäkra steg närma sig huset, en osäker blick och han verkade vara rädd. Han log osäkert, men hans mörkbruna ögon kände hon igen, det var Jan Axelsson och nu var han vuxen, hon hade inte umgåtts med honom, i ett litet samhälle vet man vilka de andra är. Han hade flyttat tillbaka till Järna, han hade tydligen bildat familj. Hon gick med bestämda steg genom köket på de gamla trasmattorna som pappa hade haft sedan urminnes tider, hon behövde verkligen göra huset till hennes hem någon gång, men än så länge behövde hon känna sin pappas närvaro. Det gamla ekbordet hade en vit duk som hennes mamma hade virkat, en vas med vita penséer stod där. Köksgardinerna var vita som hade börjat gulna, hon visste att vara sentimental skulle bara göra det svårare i längden. Hon var ganska lång, det skrämde en del män, en ganska stor byst som passade hennes former. Samtidigt tittade hon på Jan, en vältränad man och det var en skillnad mot den tanige pojken hon hade sett när hon var flicka, den pojken som jämt satt ensam i sitt hörn. Hon öppnade ytterdörren och sa varmt. - Hej och välkommen, inte ofta jag får besök.

Jan tittade på Jannika som stod där i dörröppningen, en vacker kvinna och han visste att han hade kommit rätt, för han kände igen henne från Eneskolan, hon hade växit upp till en vacker kvinna och fräknarna var kvar, fast de gjorde henne bara rättvisa. Han log osäkert när han svarade. - Hej Jannika, jag heter …

- Jan Axelsson, jag kände igen dig, dina ögon rättare sagt.
- Ja, vi är ju från orten så.
- Fast du har förändrats, det vill säga mer muskler.
- Tack, jag är träningsfantast nuförtiden.
- Det kan jag tänka mig, du hade det inte lätt som barn. Kom in bara, hoppas kaffe duger.
- Ja, det blir så bra. Du är lika vacker som alltid, dina fräknar är kvar.
- Jadå, jag skulle sakna dem om de försvann.

De gick in till köket efter att Jan hade tagit av sig skorna och jackan i farstun, han tittade på Jannika som gick där självsäkert i huset på de gamla trasmattorna, hon hade en klänning som tydligen var gammal, i stil som på sjuttiotalet, hon klädde sig tydligen bekvämt framförallt. Han satte sig vid det gamla köksbordet medan de pratade med varandra om vad de hade gjort sedan de hade lämnat Järna och orsaken till att de hade kommit tillbaka, Jan berättade om sin autistiske son och sa att det var för hans skull som de hade flyttat till Järna. Jannika nickade och berättade om sitt liv i Eskilstuna, om sin pappas död och att hon flyttade tillbaka strax innan han hade dött för att han hade lidit av cancer som hade spridit sig i kroppen, det hade börjat i testiklarna, men behandlingen räckte inte så den hade spridit sig. Hon hade varit där för att han ville dö i sitt hem, det hade varit en vacker död som hon såg det, han somnade in med ett leende.

- Varför är du här då?
- Jag har lite frågor om en förfader, men jag saknar lite information.
- Du tror att pappas anteckningar har svaret antar jag, om jag kan hjälpa dig så.
- Du är inte tvungen, men det är viktigt för mig.
- Varför?
- Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det händer lite mystiska saker hos mig.
- Det spökar med andra ord, jag minns att det pratades om en förbannelse.
- Ja, det spökar, samt att en kråka jämt är där för att vaka över oss.
- Oj, det är orosväckande.
- Varför är det orosväckande?
- Döden representeras ofta av en kråka eller en korp.
- Så någon kommer att dö.
- Inte nödvändigtvis, men berätta mer.

Jan tittade på Jannika och log nervöst, hans oro för sonen märktes i rösten när han berättade om händelserna i huset, om kråkan som påminde honom om sin far.

- Det är verkligen stort, jag vet inte vad jag ska säga.
- Om du inte tror på mig så förstår jag.
- Jag vet inte vad jag ska tro, men jag ska leta reda på pappas anteckningar om det hjälper dig.
- Jag vill få ett slut på det för Johan.
- För din sons skull, självklart, för hans skull.

Han smuttade på kokkaffet som hon serverade, det var inte ofta han drack det nuförtiden och han föredrog det. Hon reste sig upp och gick ini sängkammaren där hennes pappa koffert stod i ett hörn, tog fram en ljusbrun låda med papper i, läste igenom manuskripten lite snabbt för att försäkra sig om att det var rätt låda. Hon gick med lätta steg ut i köket med lådan i handen, log varmt. - Här är ett manuskript som han inte vågade ge ut, kanske kan det hjälpa dig.

Jan tittade upp mot Jannika och tittade på lådan som hon bar på, han undrade om de var släkt och om oäktingen var deras förfader. - Tack, du vet inte vad det betyder för mig. Tusen tack!

En stund senare så stod de vid hans bil och hon log varmt. - Det var trots allt trevligt att få träffa dig, även om jag hoppas det blir bra för er i slutändan.
- Ja, kul att höra att du hade det bra i Eskilstuna, men tråkigt att du inte har några barn.
- Det gör inget nu, du får gärna komma hit med Johan om du vill.
- Jag ska prata med Anna, det kan vara bra med lite nya ansikten.
- Ja, men tänk på Johans behov.

Jan startade bilen och de sade att de skulle hålla kontakten, han log för han kände att det fanns i alla fall en som lyssnade på honom, även om hon hade svårt att tro på det hela. Så han körde hem och passerade en lugn kväll med sin familj, berättade om att han hade pratat med Jannika om gamla tider och att de var välkomna till henne. Senare så hörde han en bok falla från vardagsrummet när alla satt i köket, han gick dit och boken låg öppen med ett gammalt brev som stack ut från några sidor.