Jan satt ensam i vardagsrummet och hörde hur Anna gjorde i ordning sig för sängen, han satt med brevet i handen, tvekade på om han skulle läsa det eller inte. Han tittade på de gamla fotografierna på väggarna runtom i rummet, han såg sig själv när han var fem år och åkte nerför en backe på vintern med sin pappa, de skrattade på fotografiet. Ett annat fotografi så satt de utanför Parken Zoo i Eskilstuna, de var alla samlade på fotografiet och han satt mellan sina föräldrar som log varmt en solig sommardag. Han log åt dessa minnen samtidigt som han sneglade på brevet som han hade i handen, han var tvungen att bestämma sig någon gång.

« Hej Björn, jag vet inte om jag gör dig en tjänst genom att skriva det här brevet, men jag måste varna dig för det som vår förfader har gjort. Jag har fått tag i en gammal dagbok där han berättar om sina synder, han arbetade åt kyrkan i mitten av sextonhundratalet utöver att vara bonde. Det han berättar om en ung kvinna chockerar mig för han var gift, han hade ju två barn med henne. Fast han pratar om att en ung kvinna förförde honom som arbetade åt honom, om det nu inte var tvärtom för det är inte så tydligt.

Tydligen försvann hon oförklarligt från bygden och kom tillbaka ett år senare anno 1653 i början av maj, en oäkting nämndes. Hon Efwa Jonsdottir, nästan samma namn som en Efwa Jansdotter, båda brändes på bål i slutet av maj det året. De anklagades för att vara häxor, ärligt talat så saknades det bevis, men Johan Axelsson var bonden som anmälde Efwa Jonsdottir till kyrkan. Han skrev senare att det var för att skydda hans familj, kvinnorna brändes på bål där ditt hus byggdes i början av seklet. Det framgår inte var oäktingen fanns, men det var en pojke enligt Johan Axelsson, han togs om hand av främlingar.

Jag har gömt dagboken för att vara säker på att den inte kommer i fel händer, jag har flyttat till Eskilstuna och har den här i Eskilstuna om du vill läsa den en vacker dag.

Med vänlig hälsning

Evert Axelsson
Eskilstuna, den 19 augusti 1963 »

Jan tittade upp mot bokhyllan och undrade vad hans farfar ville säga med det brevet, han hade köpt huset men lämnat huset åt sin son strax efter för att flytta till Eskilstuna. Han tittade nyfiket på de gamla böckerna och hoppades på att hans far hade hämtat boken. Jan kände ett behov av att hitta dagboken, nu hade han trots allt fått veta att den måste finnas antingen i Järna eller i Eskilstuna. Han reste sig och sökte överallt efter en gammal dagbok i bokhyllan, men kunde inte finna den.

Efter en stund hade han tagit fram manuskriptet som Jannika hade gett honom, han bläddrade igenom det och såg att det handlade om häxbränningen, kyrkan och dess lakejer nämndes i den vid namn, hans förfader visade sig vara trogen kyrkan även om det fanns tecken på att det inte var frivilligt. Kyrkan hade makten att neka bönderna att sälja sina varor på marknaderna och den makten var effektiv för att hålla dem i band. Det framgick att de valde borgmästarna tillsammans med adeln, de andra fick snällt lyda.

En kylig vind smekte hans rygg trots att fönstren var stängda, en röst så kall som viskade i hans öra. - Jag vet inte vad som kommer att göra dig mest illa, men jag är här för att du ska lida. Samtidigt kändes det som om en hand smekte hans kind, så kyligt och ändå så kändes det som om en brinnande blick tittade på honom. Ingen syntes, men böckerna i bokhyllan flög plötsligt och landade lite varstans i vardagsrummet. Samma kyliga röst viskade i hans öra igen. - Jag fick aldrig se min son växa upp, så varför ska du se din son växa upp?

Jan skakade av rädsla, men trots det så vände han sig om mot rösten och sa med en ilsken ton. - Min son har inget med saken att göra, låt honom vara!

Rösten hördes vagt som ett eko i rummet. - Jag vet, men du ska betala för hans synder, som dina efterlevande. Det enda jag ville var att säkra mitt barns framtid, men din familj tog mig bort från mitt barn. Du kommer att få betala …

Jan kände kylan försvinna och släppte manuskriptet som han hade i händerna, sprang snabbt uppför trapporna till sin sons rum. Han öppnade dörren och såg Björn sitta på grenen utanför fönstret som om han vakade över Johan, Jan tittade på honom med han pratade. - Pappa, jag är säker på att det är du. Lova mig att du beskyddar min son, men jag måste göra en resa.

Utanför fönstret satt Björn och tittade på Jan, han lyssnade på det som Jan sa då, vilket Jan tyckte. Som svar så kraxade Björn lätt och verkade nicka på huvudet.

Johan vred på sig och mumlade i sömnen. - Oroa dig inte, pappa. Farfar är där.

Jan visste inte hur han skulle göra, men han visste att han var tvungen att åka till Eskilstuna för att hitta sin förfaders dagbok som farfar hade gömt i Eskilstuna, ett antikvariat i Gamla Stan nämndes. Han gick med stapplande steg till badrummet och borstade tänderna, han såg för en sekund de brinnande ögonen i spegeln. Han gick till sovrummet och klädde av sig, lade sig bredvid Anna som lyfte armen och tryckte sig mot honom, han kände sig både orolig och ilsken även om Annas närhet lugnade honom. Han somnade efter han kände en annan närvaro, en manlig röst den här gången som viskade. - Jag är där, oroa dig inte.