Anna tittade på sin man som verkade mer frånvarande för varje dag, de mystiska händelserna gjorde honom trött och det syntes i hans ögon. Hon visste inte riktigt hur hon skulle hantera det, men de hade åkt till Jannika en eftermiddag med Johan och det hade varit en lugn eftermiddag hos henne. Hon hade lärt sig mer om antropsofernas verksamheter och lockades av att låta Johan få gå på deras verksamheter, men var inte så sugen på att låta honom få bo på deras hem. Hon kände vemodet växa inom sig, han blev ju inte våldsam, det var bara att Jan höll på att förvandlas till en främling, förvandlingen var långsam och han hade studerat dagboken han hade funnit i Eskilstuna, hon tyckte sig se en skuldkänsla växa inom honom. Hon tittade ofta på sin man med en orolig blick. - Det är inte ditt fel, det finns ingen skuld bara för att din förfader gjorde det.

Han satt ofta själv i källaren eller på vinden med dagboken, han kände sig ensam och maktlös. Att Björn kraxade rätt ofta hjälpte inte, de hade börjat lägga ut bröd som hans pappa hade gillat och kråkan satt ofta på verandan för att vaka över dem, han satt ofta bredvid Johan som om han höll ett löfte. Jan log och tyckte att kråkans närvaro var nödvändig, han kände att han fick det stöd som han behövde. Han hörde kvinnans röst flera gånger om veckan, särskilt när han satt på Johans säng för att natta honom, då viskade hon i hans öra. - Njut av stunden, jag kan se till att du förlorar honom när som helst. Då satt ofta kråkan på fönstret och hans blick var fylld av medlidande.

Anna log oroligt medan hon tittade på Jan. - Jag tror att vi måste bort från huset.

Han tittade upp på henne från sina anteckningar på skrivbordet, hon stod på hans vänstra sida. - Jag vet inte, det finns en sak jag måste göra.

- Jag vet att du måste göra det, men en liten paus förtjänar du och …
- jag måste arbeta.
- Ja, det gör dig gott.
- Ja, men nu känns det inte så nödvändigt.
- Jag vet inte vad jag ska säga, fast jag måste i alla fall till jobbet ikväll.
- Ja, jag kommer att ta hand om vår son.
- Han behöver sin pappa, inte en robot.
- Är jag frånvarande?
- Ja och även Johan märker det.
- Jag antar att Efwa tar för mycket av min tid.
- Exakt, hon är död och måste få vila i graven.

Johan lyssnade på Anna och såg henne rycka på axlarna för att sedan gå mot köket, hon värmde lite vatten och rotade efter tepåsarna i skåpet. Han satt vid skrivbordet och sökte efter bevis på att Jannika var ättling till hans förfaders oäkting, han sökte ofta i arkiven efter släkten på oäktingens sida, han visste trots allt att oäktingen hade varit en man. Han hade växt upp i Uppland och sedan hade hans ättlingar flyttat till Östersund, han hoppades att mardrömmen skulle ta slut. Saker flyttades på i Johans rum och bokhyllan i vardagsrummet föll rätt ofta, de hade även skruvat fast den i väggen, trots det så föll böckerna ner på golvet. Sakerna flyttades runt och föll ner på golvet lite varstans i huset, ingen kom med en förklaring. Jan skulle åka in till Järna med Johan för att träffa sina svärföräldrar, vad han inte hade berättat var att han hade kontaktat en spökjägare som skulle söka igenom huset och omgivningar under tiden. En Martin Fantomas Persson som hade en sida på Facebook hade visat sig vara intresserad, han hade bara begärt att få resan betald från Västerås, så han skulle vara diskret och sedan lämna ett meddelande via Facebook om vad han han fann.

Ett par timmar senare så satt han med sin son i bilen och Anna var redan på jobbet på ålderdomshemmet, han väntade i skymningen på en gammal Volvo, han såg en Volvo 740 stanna bakom honom och varningsljuset var på, den lilla skogsvägen var inte trafikerad. Han tittade på sin son som spelade ett spel på sin konsol som vanligt, passade på att gå ur och han pratade med Martin som om det var hjälp Martin behövde, så han pratade och gestikulerade som om han ville visa vägen. Martin var en medelålders man med grått medellångt hår och gröna ögon, ett litet skägg och där under syntes hans smala läppar. De skakade hand och Jan satte sig i bilen. - Okej, jag tror att det är dags att åka till Järna nu.

Martin stod där bredvid sin bil och såg Jan köra iväg, han tittade inte på kuvertet som Jan hade gett honom när de skakade hand, han väntade tills han var säker på att de var borta och öppnade det. I kuvertet låg femhundra kronor som han hade begärt och en nyckel som han skulle lämna i brevlådan när han var färdig. Så han satte sig i bilen och började köra på den smala grusvägen mot Jans hus, han passerade huset och parkerade vid en övergiven lada, tog fram sin kamera och sin mätutrustning. Han kontrollerade sin utrustning och allt verkade vara i sin ordning, la ner det i ryggsäcken för att sedan ta sig till Jans hus till fots, han tyckte sig se en kråka på bommen och gick uppför den lilla grusvägen. När han kom fram till huset så tog han fram sin kamera och mätutrustningen, han gick fram till huset medan han filmade det och öppnade dörren, lämnade nyckeln i låset. Han höll tag i kameran med vänster hand och en mikrofon satt på, han lyssnade efter ljud i huset. Huset var dunkelt och han tog fram en lampa som han satte på pannan, trots att Jan sa att han kunde tända ljuset. De gamla trapporna i ek var skrämmande att se i mörkret, skuggorna spelade honom ett spratt och dörren ner till källaren var stängd, så han gick in till vardagsrummet och allt var tyst, inte ett ljud från hans utrustning, skuggorna dolde kråkans skugga i fönstret och han hörde ett litet pipande när han närmade sig fönstret, som slutade när han stod vid fönstret. Han gick med bestämda steg mot köket och tittade på det gamla matbordet, ett fyrkantigt kök, men allt var lugnt och även i gästrummet.

En stund senare gick han igenom sovrummen och kikade på sina mätare, något hade förändrats, även om han inte kunde vara säker på att det var spår efter spöken, i Jans och Annas sovrum så började det pipa lite mer, särskilt på Jans sida, samt vid den gamla garderoben. Han noterade att det fanns spår efter en ande. Han gick med försiktiga steg mot badrummet, samma jämna pipande och inget oroande där. Så han gick långsamt vidare mot Johans sovrum i slutet av hallen, där kände han en kyla och hans instrument visade att något skedde där, kråkan som satt i fönstret tittade nyfiket på honom och ju mer han närmade sig kråkan pep det. - En kråka ger utslag och ju längre bort jag är så lugnar det ner sig. Han gick därefter upp på vinden, han tittade på den gamla skivspelaren som syntes i ljusstrålen och de gamla LP-skivorna i gamla ölbackar stod där bredvid en gammal fåtölj, en gammal lampa hängde från taket. Samt en del lådor med gamla brev. Men allt var lugnt på vinden.

Några minuter senare när han hade stängt dörren till vinden så hördes ett ljud från bottenvåningen som om en dörr öppnades, så han gick ner med bestämda steg och kikade mot köket i den gamla hallen, något var annorlunda och hade svårt att se skillnaden. Han tittade mot källardörren och såg då att den var öppen, den hade varit stängd för en stund senare, han tänkte först att det kan ju vara så att den har öppnats av sig själv. Han gick mot den, hans instrument började ge ifrån sig ett ilsket ljud och han öppnade dörren på vid gavel, tittade ner på den smala trappan i trä, en kyla trängde upp. Hans instrument pep ilsket och han gick nervöst nerför gatan, kylan var skrämmande och han tittade på de gamla pelarna där en massa gamla kartonger stod lagrade, det han såg var en gammal pall bredvid en gammal koffert i ek, den var öppen och det låg en del gamla brev som var lästa på pallen och några kartongen, några hyllor med gamla lådor i hörnet. Det var kallt och instrumenten gav ilskna utslag, känslan av närvaron av någon var stark. Det han kände var en värme som plötsligt spreds i källaren, som om den sattes i brand. Han såg hur en kvinna tog form framför honom med brinnande ögon, fast hennes röst var iskall. - Du har inget här att göra och det kommer du att få betala för. Han kunde inte röra sig när han såg henne närma sig honom, han såg hur hon höll på att ta tag i hans vänstra hand och han kände en värme sprida sig i armen, så han skakade på den och hans utrustning föll ner på golvet. I nästa sekund så sprang han uppför trappan och snubblade ett par gånger, sprang klumpigt mot ytterdörren och hoppade snabbt ner på marken. Hans puls var extremt hög och han kände bara att hans enda möjlighet var att springa, han var panikslagen helt enkelt. Han kände värmen i hans kropp stiga i den kalla natten under en molnfri himmel. Han snubblade sig fram bland träden, kände en hand på sin axel som brann och såg de brinnande ögon, samt hörde den iskalla kvinnliga rösten. - Spring, men du kommer inte undan.

En kort stund senare så stod han vid sin bil och tittade upp mot det gamla huset samtidigt som han försökte ta fram bilnycklarna med sina skakiga händer, efter en lång stund klarade han av det och satte sig i förarsätet, startade bilen samtidigt som han skakade. Han startade bilen och gruset sprutade när han accelerade på grusvägen. Kvinnan uppenbarade sig på vägen och hon brann, han accelerade när han såg henne. Han tittade på de brinnande ögonen och sedan var det en smal grusväg som han såg, han såg inte ens träden utefter vägen. Han körde snabbt därifrån med ett bultande hjärta.

Jan stod där framför dörren och såg att nyckeln satt i låset, stegen visade att Martin hade varit där. Han gick själv in i huset för att kontrollera att allt var där, gick snabbt igenom huset och konstaterade att inget saknades, såg att källardörren var öppen. Han gick ner och såg kameran ligga vid kartongerna bredvid trappan, samt ett instrument som han inte kände igen. Han lade dem på en hylla och gick sedan upp för att hämta Johan. En stund senare så somnade de efter nattens förberedelser, Jan låg och tänkte på kameran som låg där nere i källaren.