Också lägger jag CD-skivan i spelaren, och ut ur högtalarna flödar Losing a friend ut. Passar, men vill ändå inte höra. Den talar för mycket sanning i mina öron. Det blir som en bomb i hjärtat, som trycker och trycker och vill sprängas. Snart är hon död. Älskade syster, snart är hon död. Och jag lovar mig själv att släppa ut alla våra underlater när hon dött, ur deras bur för att de ska flyga fritt, liksom hon önskade att hon fick göra. Fritt, över land och mark mot himlen. Hon höll min hand och sa att en gång skulle hon göra det och någon gång efter det skulle jag göra det, men man hörde en längtan i orden när hon sa det liggandes i sängen och hostande. Och när dom var ensamma sa hon några tysta ord, "Thea, hjälp mig, snälla, jag vill inte leva, jag vill komma till himlen". Sedan somnade hon. Hela världen snurrade, jag trodde att hon var död. Och snart är hon det. Läkarna kom alldeles nyss ut med en lång lista som dom kallade diagnos, eller så var det nått annat som var diagnos. Men det lät inget bra. Det var bara hemska ord, jag hatar ordet diagnos. Jag byter skiva och börjar lyssna på Spiders web om och om igen. Och Nynnar gråtfullt alla toner. Jag vill hålla hennes hand, som alltid är varm och len, hålla den och trösta, precis som hon alltid gjorde. en kille i klassen slog ner mig, och plötdligt stod hon där, och smockade till honom. han lunkade iväg, man såg nästan hans svans mellan benen, och har aldrig mer vart på mig.
Jag var inne en sista gång inne i sal 13, där hon låg. Jag kunde inte koncentrera mig på något annat än på henne. Hon var likblek mot det svarta håret, som alltid var lockigt, glansigt men nu var det alldeles liv löst. Mamma grät mot pappas axel, och pappa höll i mot. jag grät jag med, fast öppet. Jag höll i hennes hand. Hon drog mig mot hennes mun med mitt öra. "Hjälp mig, Thea, hjälp mig ur det här helvetet". Jag kunde inte göra så mycket. Jag började nynna på nine million bicykels och hon fortsatte, nästan viskande, innan hon började prata, tyst och fortfarande mot mitt öra. "Jag älskar dig, Thea, glöm mig aldrig. Lycka till!" Hon log nu, hon kände nog på sig att nu var det dags. Jag log tillbaka. Och en konstig känsla sa till mig att hon var färdig med sitt liv. Hennes ögon slocknade, fortfarande leende. Jag kände på pulsen. Äntligen, äntligen slapp hon lidan, äntligen var hon död. Mamma grät högre och högre och pappa fick panik och tryckte på "larm" knappen. Det fanns inget dom kunde göra, inget. Och jaag stod fortfarande och log ett mjukt leende, med tårar som sprutade så att hela min tröja nu är blöt. Och när jag kände på mig att hennes själ lyfte, flög mot himlen så viskade jag jag älskar dig också.

Kära syster Ann-lee!

Jag saknar dig! hoppas du har det bra i himlen, lika bra som du förutspådde. Hela släkten ska komma på din begravning idag, men jag vill inte träffa någon, jag vill ligga på min säng och tänka på dig. Varje deg spelar jag "Spiders web". Det var din och min låt. Vi lyssnade på den medan du smikade mig och mamma kom in och skrattade för att det blev så fint men ovant, och när vi hade kuddkrig. Det kommer jag ihåg.
I skolan har vi sörjt alldeles för mycket. Ingen har känt en lycka för din skull. Ingen kallar dig längre för "Theas storasyster", inte änns dina klasskamrater. Alla säger Ann-lee, men det vill inte jag, jag vill att du ska vara den du var.
Mamma är inte sig själv. hon går runt och städar hela dagarne, hon som hatar att städa. hon är väl rastlös. Hon damsög två  gånger, efter att ha dammat pianot och borden sex gånger. Hon har blivit tvärt emot det hon var förut. Pappa är inte heller sig själv. Han vaknar vid tolv tiden. Dessutom är han vaken på natten. Jag hörde honom inatt, han satte sig på en köksstol och grät och pratade med sig själv. Han pratade mest om dig, men inte så mycket annat. Varje dag hittar vi en mus i ditt rum som Marissa släpat dit. hon saknar dig nog, för varje gång så jamar hon och skyddar den när vi ska ta den. Hon vill ge den till dig.
Och jag då? Jag saknar dig. Men jag har inte visat det på något sätt. Jo, igår så släppte jag ut alla våra undelater. dom spred sig i alla färger. jag hade velat fota det och skicka det till dig med det här brevet, i graven, men gjorde aldrig det. Jag hann inte hämta en kamera, men du kanske såg allt ifrån himlen.
När jag dör och kommer dit till himlen, kan du vänta på mig? Jag känner mig ensam annars. Och jag hoppas att till dess du håller koll på mig och gör riktingar, vart jag ska gå. Jag är inte rädd för döden längre för jag vet att du gått igenom det. Och saknar dig, ann-lee!

          Hälsningar med kramar och pussar Thea-lee