Bonsoir Monsieur X,

Så kunde jag då inte låta bli att skriva några rader till er i alla fall.
Visserligen vet jag ännu inte om ni någonsin kommer att få läsa vad som här står nedtecknat, men kanske vågar jag sända det till er via vår gemensamma vän…?
Jag tänker fortfarande mycket på er och undrar hur era dagar passerar?
Själv praktiserar jag allt det som ni förkunnat och lärt ut. Känner att jag utvecklas mer för var dag som går. Jag är så oerhört tacksam för den kunskap som ni delat med er utav.

Men varför kan jag då inte nöja mig med detta…? Varför saknar jag så, åsynen av era händer i arbete, era vackra och spefulla ögon och era små fundersamma hummanden när jag inte alltid gjorde er till viljes?
Varför skriker något inuti min kropp när jag vaknar på morgonen och likväl när jag går till sängs om kvällen.
Monsieur X, vad har ni egentligen gjort med mig? Har ni lagt en förtrollning över mitt huvud eller rent av en förbannelse över min själ?

Jag antar att ni aldrig så mycket som skänker min person en endaste av era tankar, men därom veta jag icke. Kanske rister er kropp lika mycket som min. Kanske ser ni också mig i era drömmar…
Jag är medveten om att dessa tankar, ja hela detta brev är rent löjeväckande, liksom min besatthet av er.
Så därför viker jag nu ihop detta sjaskiga pappersark, knycklar ihop det till oigenkännlighet och slänger det i papperskorgen…
Eller gör jag det Monsieur…
C.W.