Cesanna ställde sig upp på lite vingliga ben. Drömmen hade gjort att hon inte kunde sova. Hon hade varit uppe 3 gånger under natten. Drömmen skrämde, och även om hon inte kom ihåg den satt det bilder fastklistrat som tapet i hennes tankar. En bild där hennes hår är istappar av kylan, och klassrummet har blivit en ända stor sjö av ensamhet, sorg och skam. Och det var något i Ann-Sophies blick, något hämndaktigt, något... Cesanna ville inte tänka på det mer. Blicken av överlägsenhet gick inte att riva från tapeten i tankarna, där också bilder där Millan river sönder allt Cesanna hade från sin pappa sedan han stack, ett telefonnummer. Varför han lämnade var en gåta, som bara han och mamma visste om, men mamma vägrade. Vägrade prata om det, vägrade skriva ner det, vägrade ha något med pappa att göra. Och själv vågade inte Cesanna ringa, även om hon hade tillåtelse. Hon visste att mamma inte ville det egentligen.
 Hon sökte något att dricka. Illamåendet var ända upp i halsen. Hon gick ostabilt mellan de hyllor i korridoren som för henne tycktes luta över henne. Det kändes som att dem viskade elaka tankar om henne. Kolla, nollan! Titta hur hon går! Va fan gör hon här mitt i natten? Skratt som ekar, ekar ända in i köket och följer henne. Ann-Sophies skratt. Och Millan, och ett stänka av fnittring från Amalia. På kvällen, den 23/11. Snön hade glittrat starkt, för att hylla henne, att hon äntligen fick, att dem äntligen accepterade henne. Dom hade bjudit henne. För en gångs skull fick hon vara med, som en riktig 14-åring. Dom hade dragit in henne i hallen, ut till köket, igenom köket och ut på andra änden till vardagsrummet. Allt slöt sig i en ring runt henne. Skratten, människorna, möblerna, allt. Puttade henne, igen, igen och igen, tills Cesannas knän var tvungna att ge vika och hela kroppen föll ihop i en hög. Jävla hora! Fan, du är så jävla blåst, din lilla skit! Äckel, nudda inte mina kläder. Hon var död, men inte hennes kropp. Kroppen levde vidare. Och än lever den vidare. Men det var ett tag sedan.
 Nu var dom redan inne i mars månad. Hon grubblade, tänkte tankar om det förbjudna, det ovälkomna och oförglömliga. Dom visste att dom kunde slå ner vem som hälst, med bara ord. Alla visste det. Hon visste det. Cesanna vinglade iväg mot ytterdörren, behövde luft, låta syre strömma igenom den själlöse kroppen. Den döda. Behövde en död syre? Antagligen inte, men hon behövde komma ut en stund, så att hennes eviga tankar skulle få lugn och ro. Mammas tofflor var för små och hennes jacka alldeles för stor, men hon lät dom ändå smaka på snöns stickiga skimmer. Hon gick mot skogen. Där fick man alltid vara i fred. Förutom Isabelle. Bella. Hon gick sent på kvällen. Våldförd, våldtagen, och lämnad. Dagen efter hoppade hon framför ett tåg. Ett halvårs sen. Hon dog. Mannen hittades aldrig. Polisen lyssnade aldrig. Hade de lyssnat på Bella hade de vetat mer än att det skulle för bli en gåta. 
 Cesanna sneglade uppför mot utkikstornet. Det lilla samhällets mittpunkt. Det var upplyst där och man såg ner till stan, liksom man såg upp till tornet. Själv kallade hon den punkten, det tornet, för "satans katt". När hon var liten hade hon en katt, Anna. Anna klättrade upp i tornet och ramlade ner och ingen fick liv i Anna. Anna var... Hon ville inte säga det ordet, inte tänka det. Även om hon inte var rädd för döden kändes det obehagligt med dom orden omkring sig alldeles själv. Hade det handlat om Ann-Sophie, Millan eller Amalia hade on sagt det. Hon smakade på orden. Ann-Sophie var död. Men hon kunde inte tänka mer än så. Det kändes fel, det kändes falskt. Hon staplade sina steg mot barken som vilade tätt intill snön. Hon hade "satans katt" framför sig. Det var inte högt bara ett fall som skulle göra ont, i värsta fall döda en. Hon klättrade uppför tornet. Tankarna virvlade. Kanske det var smartare att gå i Bellas spår, hoppa framför ett tåg. Hon lekte med tanken. Men å andra sidan skulle tornet välja ödet, skulle hon leva skulle hon, skulle hon dö var de inget mer lidande. Uppe på toppen av tornet tänkte hon på mammas reaktion om hon dog. Och polisen skulle börja utreda och mamma skulle vara ännu mer ledsen för det. Men vad hade hon för val. Livet eller döden, lidande eller evig vilan. Hon ställde sig i kanten av tornets platta där några plankor som skydd ramlat. Hon ställde sig med halva foten på plankan och halva i luften. Liv, död? Hon fällde tårar för Bellas skull, för Annas och mammas, och förbannade pappa för det han borde gjort men aldrig gjorde. Hon försäkrade sig om att man kunde se henne från staden, så någon hittade henne. Sedan kom det. Steget mot intet, mot mörker som slukar liv, steget mot döden, och på marken kunde hon, när hon vaknat, se ambulanser, och tre huvuden som snurrar över, men inget skratt, inget fniss utan dom är oroliga. Ann-Sophies bleka ansikte, Millan med händer för huvudet och Amalia med blicken fäst i intet. Varför var dom oroliga? Kände dom äntligen skuld och skam? Att det var deras fel att hon skulle dö nu? Var hon redan död? En skymt av en vit gestalt. Döden? Eller Bella? Nej, lilla vän, det är jag, mamma.