Kanske det är så att om man tappar fästet, trillar ner, kommer man aldrig mer upp. Att all värk får en att sluta hoppas, sluta tro och sluta leva. Att man av ork låter folk trampa på en, gå, hoppa, takla. Som med en femkrona fastlimmad i klinkergolvet. Vad man än gör, sparkar, hoppar, taklar, så släpper inte limmet taget om kronan. Det är det man är. Fastklistrad i golvet där man ramlat. Man kan inte fortsätta, för att det gör så ont, ont när man vet vad man gjort. Det ända man behöver då är hjälp av någon, för att leva vidare.

Kanske en del dör av ett sånt fall. Dör innuti. Bara ligger kvar där. Som när man kör fast. Som med en bil, ifall man fastnar i en snöhög kommer man inte ut för dagen efter har det fallit mer snö på blien. Snö som fängslar en i kyla. Död. Vad man än säger lyssnar ingen till för snön isolerar. Och ju mer snö som faller, desto mindre chans att någan hör en, ser en, och mindre chans att hjälpa en. Man lyssnar bara till små repliker som Stäng dörren, Affären är stängd, vattna blomman. Ingen hör ditt inre Hjälp.

Kanske är det så att man blir utstött i samhället. Mobbad. Alla trampar på en, som om man var en blomma, en blomma med frost över sig. Ingen hör vad man säger, dom har ju sin fot ivägen, och när dom väl lyfter den har dom gått. Ingen chans att säga till. Man kvävs sakta under den tunna, klara frosttäcket. Med flit. Dom trampar en med flit. Dom vill inte ha en där, ingen vill ha en där, Man gör ju ingen nytta. Och även om dom tror att man inte ser, så ser man hur dom viskar om en, blickar, tankar. Mobbad. Och ingen hör ens inre Sluta.

Kanske det är så att någon måste offra sig, för att problemet ska synas. Det finns döda, som inte är döda än, döda som går att återuppliva. Man måste ha ork att vifta med armarna för att någon ska se. Men om man inte har någon ork med det, är man död. Fastklistrad, Fastkörd, mobbad och död.