Liksom Fröding var Lars Noren (1944-2021)
behäftad med ett svårmodigt tungsinne som
genom poesin blev till en terapeutisk metod,
men med vissa turer in och ut på landets
mentalsjukhus.

Norens diktande upphörde efter 1980-talet
genom insikten att han inte mådde bra av
det och så började istället en intensivt kreativ
period av pjäser och romaner och slutligen
till tegelstenstunga dagböcker som vittnar
om en detaljerad överlevnadskamp i bevar-
andet av sin existens.

I allt han skrev genomsyrades det av en all-
mänmänsklig problematik som för att lätta
på sin egen last satte ord på det vilket inte
är alla förunnat däri existensiell utsatthet
och självisk utplåning ofta går hand i hand
i en obestämbart ambivalent tillvaro.

-