Jag kan ärligt säga

att det inte var älskogen, 

skogen av älsk vi hade

som bär upp min längtan

trots att den i sin vackerhet 

ägde en stjärnförblindande

Rigelliansk religiös rit

och återhållsamhet i extas

som jag, en själ

med denna arma lekamen

upplevt, genom beröring

nån tid i mitt liv.

Nej det var att bara stå intill

och hitta orkanens öga

nånstans vid nyckelsbensblick

det stilla universum

där min och din närvaro höll andan,

ovillig att förstå

och fly stunden i spillror.